Ingen har väl kunnat missa det förskoleuppror som pågår i Sverige. Förskollärare som länge varit tysta har nu börjat berätta. I kampanjen #pressatläge beskrivs en yrkeskår som är sönderstressad och sjukskriven både längre och oftare än andra yrkeskategorier. Smärtsamt beskriver dessa vardagshjältar resultatet av alldeles för stora barngrupper i otillräckliga lokaler, låg personaltäthet med en uppenbar brist på vikarier.
Barn som inte får sina behov tillgodosedda, utevistelser som uteblir, höga buller- och konfliktnivåer – listan är lång när förskollärare utbrister: ”Vi orkar knappt med att se till att barnen är trygga, sedda, mätta, rena och utvilade. Jag var så trött både fysiskt och psykiskt att jag inte orkade göra något på min fritid och jag vet inte hur många gånger jag grät mig själv till sömns ... Men det är barnen som får ta den största smällen.”
Detta är ingen katastrof som plötsligt inträffat. Det är ett resultat av en mängd pedagogiska idéer som innefattar synen på barndomen i sig, lärande som bildning eller utbildning men framför allt politiska ideologier som inte värjt för att bedriva social ingenjörskonst. Det finns även en stark ekonomisk pådrivande faktor. I och med den nya läroplanen 1998 blev förskolan en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som skulle underlätta för föräldrars förvärvsarbete, samtidigt som barnen skulle tillägna sig de kunskaper de behövde i en allt svårare och krävande arbetsmarknad.
Läs också: Forskare: Sätt inga ettåringar i förskola!
I dag när cirka 95 procent av alla barn mellan ett och fem år går i förskolan är det inte konstigt att det uppstår ett pressat läge. Utbyggnaden av förskolan har skett utan nödvändiga regleringar av gruppstorlek, personaltäthet och vistelsetider. Föräldrarnas arbets- och semesterdagar är noggrant reglerade av fack och arbetsmiljölagar. Norska förskolebarn har till exempel rätt till tre veckors sammanhängande och totalt fyra veckors ledighet. Men i Sverige går barnen ibland direkt från förskola till nattis och har således extremt långa "arbetspass" utan rätt till semester.
Det är inte rimligt att smågrisar och kycklingar har bättre lagskydd när det gäller gruppstorlek och miljö än våra förskolebarn. Det svenska djurskyddet reglerar noggrant tillåten avvänjning för smågrisar för att undvika känslighet för sjukdomar och därmed ökad risk för antibiotikabehandling. För höns är det reglerat hur många fåglar som får finnas per kvadratmeter och hur mycket plats varje höna ska ha på sittpinnen.
I Sverige har Skolverket endast upprättat några riktmärken för gruppstorlek i förskolan, en åtgärd som är otillräcklig om den inte följs upp av ökade ekonomiska resurser och skärpta lagändringar.
Djurskyddslagen bygger på att djuren ska ha möjlighet att bete sig naturligt. Så hur beter sig primater naturligt när de fostrar sina barn? Generellt har de en mycket lång period med nära, fysisk kontakt med modern som skyddar, slickar, vårdar och instruerar. Inom vissa arter blir barnen burna upp till fem års ålder. Det har visat sig att om man stör detta naturliga mönster, blir avkomman mer aggressiv och inkapabel att själv vara förälder.
Föräldraskap är alltså inte enbart instinktivt utan något som lärs och förs vidare till nästa generation. Hjärnforskningen och epigenetiken ger oss förklaringen till varför. De tre första levnadsåren är den mänskliga hjärnan utan förmåga till emotionell självreglering. Den primära vårdnadshavarens främsta uppgift är att hålla stressresponsen så låg som möjligt genom fysisk och mental närvaro, ögonkontakt och beröring. Barnets hjärna skapar då en buffert mot stress och lägger grunden för känsloreglering samt inlärningsförmåga i vuxen ålder.
Läs också: Insändare: Inför vitesstraff om barngrupperna är för stora!
Det är med andra ord helt onaturligt för barn under tre år att vistas i stora grupper med jämnåriga utan möjlighet till konstant fysisk och emotionell närhet till en primär anknytningsperson. De har inte förmåga till annat än parallell lek i korta perioder och är inte egentligen redo för sekundära anknytningspersoner förrän långt senare. Om djurskyddslagen bygger på att djur ska ha möjligheten att bete sig naturligt, vore det rimligt att även förskolebarnen hade samma lagskydd och möjligheter.
Låtsas att förskolans existens inte var sammankopplad med arbetsmarknad, ekonomi och jämställdhetspolitiska frågor. Tänk dig att vi fick möjlighet att skapa en optimal miljö för barns uppväxt de tre första åren och enbart ta hänsyn till det vi nu vet om barns behov och hjärnans utveckling. Skulle det finnas småbarn i förskolan? Skulle ens barngrupperna vara stora för de lite större barnen? Svaret är självfallet nej. Inte ens en fördubbling av den årliga offentliga subventionen på 150 000 kronor per barn kan avhjälpa förskolekrisen. Lösningen är att bygga en barnomsorg utifrån kunskapen om barns behov, inte utifrån ideologi.
Ingvild Segersam, beteendevetare och fembarnsmamma
