I dag har jag så tydligt påmints om vad det är att krypa upp på den gemensamma studsmattan och hoppa lite – tillsammans. Alla vet (och ni som inte vet, er är det lite synd om faktiskt) det sjukt roliga när ens kompis hoppar i just den rätta millisekunden så att du får farten och flyger högt. Så högt som du inte alls hade kommit ensam. Behovet av varandra blir så konkret.
Barn i min generation vet det här. När jag fyllde sex år hade mamma sytt en klänning i skimrande paljettyg som jag klädde mig i när jag öppnade det stora paketet, och stolt kunde se alla storkusiner montera ihop min studsmatta. Sen hoppade jag. Jag har hoppat i 14 år nu. Det framkallar fortfarande pirr i magen av att flyga lite högre än vad som är möjligt i min egen kraft.
Barn i min generation vet det här. Men var var ni på kongressen i dag? Var var ni när vi fick chans att hoppa ihop för en stund? Det var i min mening lite väl många procent vitt hår i stolsraderna.
De unga, längtande, glödande ögon jag fått möta och ständigt får möta i mitt liv, just de ögonen mötte jag inte på kongressen. Mycket längtan och glöd fanns det på den där studsmattan i dag, men det mesta satt på huvuden med vitt hår. Och jag kan inte nog tacka de vithåriga för allt de gör för mig och min generation. Men jag frågar mig om de ringt sina barnbarn och berättat att de skulle hit i dag? Frågade de om de skulle hit, de också?
Jag är här i dag för att jag fick den där frågan. Och jag har haft turen att få frågan förut. Om jag vill krypa upp och vara med. Eller egentligen inte alls krypa, utan oftast dansa upp med den kaxighet en viljestark lillasyrra som jag får av att folk syr psykiska paljettklänningar åt mig.
Kanske är det därför mina unga, längtande, glödande jämngamla syskon inte är här i dag. För att de inte har fått det stora paketet framför sig? Det är inte ens någon som berättat för dem att vi i dag byggde ihop en studsmatta och hoppade? I dag beslutade vi att tillsätta missionsdirektorer som ska vara med och hoppa nu. Förhoppningsvis vara de som hoppar i den där millisekunden som ger oss fart framåt. Uppåt.
Jag kanske egentligen mest tittade på när de som är lite stadigare, lite vithårigare, resonerade i ganska krångliga termer i dag. Men på ett sätt är det i just det jag vill vara.
Jag vill absolut vara med i den mån jag kan, men jag vill också stå för att noggrant och med stolthet titta på när de som går före mig, faktiskt bygger åt mig. Som mina storkusiner när jag fyllde sex.
I dag var jag med genom att skjuta en konfettikanon över scenen när ett JA klubbades. En uppgift jag inte hade fått om det inte vore för att jag har haft turen och välsignelsen att människor gång på gång har tagit mig i handen och lett mig framåt. Människor som gett mig fart. Som sett och bekräftat mig genom att visa, förklara och ofta bara gå bredvid. Som har skjutit konfetti över mig gång på gång.
Vi satte upp den där studsmattan i dag, tillsammans som det samfund vi är. Jag är glad att få vara med. Nu tänker jag dansa upp på den där, i skimrande paljettklänning. Jag tänker ta med mig varje längtande, ungt öga som kommer i min väg. Och tacksamt hälla massor av glitter i vitt hår.
Det framkallar fortfarande pirr i magen av att flyga lite högre än vad som är möjligt i min egen kraft.
Julia Martinsson, student på Lärjungaskolan på Götabro bibelskola samt projektledare för Festivalen Frizon
