Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religionssociologi, problematiserar frågeställningen "Krockar tron med det sekulära?" i en debattartikel i Dagen.
Fler religiöst orienterade och fler politiker borde i omsorg om den svenska religionsfriheten, med dess rättigheter och begränsningar, sätta ner foten i vårt vilsna religionspolitiska samtal.
När det gäller rågången mellan religion och politik – lokalt, nationellt och globalt – bör försöken att förstå varandra gå längre och klargöra berörda aktörers positioner. Ett konstruktivt samtal kräver redan från start att aktörerna garanterar varandra sina öppna agendor.
Jag välkomnar Sigtunastiftelsens ambition. Jag anser dock att Alf Linderman skulle vara mer stringent när han skriver: "Vi har alla ett ansvar att värna och utveckla demokratiska samhällen genomsyrade av mänskliga rättigheter. Likaså har vi ett ansvar att avslöja vad som ligger bakom olika förhållningssätt som leder till inskränkningar av människors liv och möjligheter. Och just när det gäller förhållandet mellan religion och samhälle blir behovet av att förstå både varandra och oss själva akut."
Det är inte endast förståelsen som brister bland rättrogna. De måste också ta ställning till om och hur de kan bygga broar mellan de religioner som ännu i dag vill ha eller accepterar religiösa urkunder som lagtext.
Mellan FN självt och FN-organet Unesco finns inget kongruent synsätt på vad som ska väga tyngst för att upprätthålla den religionsfrihet som de berörda länderna själva säger sig vilja värna.
Enligt Unescos kritiska hållning influeras den av “att få öster och väster att korrelera bättre”. Den motsättningen behöver Sigtunastiftelsen lyfta i en svensk multikulturell kontext.
Utifrån historiska skillnader och sociala hierarkier finns mer än socialpolitiska tolkningsskillnader. FN:s kritiker framhåller det de talar om det de brukar framställas under benämningen "asiatiska värden".
Även en beredskap mot Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna behöver prövas. Den antogs av Islamiska konferensorganisationen i Kairo 1999. Den slår fast sharia som deras enda grund. Exempelvis har Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer med förbehållet att landet endast anser sig bundet av åtagandena i konventionerna i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.
Observera att i FN:s deklaration erkänns ingen överordnad lag.
Politikerna har det yttersta ansvaret men de religiösa samfunden bör i eget intresse opinionsmässigt värna religionsfrihet här i Sverige.
Religiös extremism har ingen plats i den judisk-kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl. Även den som vill visa ”förståelse för extremisters bevekelsegrunder” är skyldig att välja sida mot (eller för) olika former av teokratier och hierokratier.
Ulf Lönnberg, gruppledare (KD) i kulturnämnden i Stockholm
