Jag har stått många kalla nätter ansikte mot ansikte med prostituerade på Malmskillnadsgatan utifrån vårt uppsökande diakonala arbete i S:ta Clara. Jag har sett Johanna gråta så mascaran rinner nerför hennes kinder över det farliga och smutsiga liv hon lever. Jag har sett Yvonne ligga på “Plattan” till allas beskådning, helt däckad av heroinet. Hon saknar allt – pengar, arbete, hem – har egentligen bara sin fortfarande rätt unga kropp, som hon kan sälja för en femhundrakronorssedel.
Jag har sett dem, jag har kramat dem, jag har också sett dem lämna gatan och tacka S:ta Clara kyrka – och Jesus – för ett nytt människovärdigt liv.
Nu lever jag i Tanzania och driver ett arbete bland föräldralösa barn. Jag har mött Joshua och Samwel, som låg hos grisarna för att få lite värme när mamman stuckit och pappan drack sig så full varje dag, att han knappt visste vad han hette, än mindre att han hade några pojkar att ta hand om. Vi tog hand om de här tvillingarna och gav dem ett nytt hem, där de nu får en framtid i ett av de 26 familjehem som vi har skapat.
Jag har sett de här barnen, jag har kramat dem och jag har sett dem få förbättrade liv. Jag trivs med att försöka hjälpa, om så bara en. Jag tycker om när jag här kallas ”baba wa wengi” (”pappa till många”). Jag tycker om att kallas diakonal präst.
Jag känner också en gammal mamma, som inte mår så bra. Ja, faktiskt har hon inte mått bra på väldigt, väldigt länge. Hon är ledsen för att hennes vänner lämnar henne. Människor som hon tidigare försökt hjälpa bryr sig inte längre om hennes tjänster. Hon håller på att bli rätt ensam i sitt hem, där det tidigare kryllade av människor. De få vänner hon har kvar undrar faktiskt om hon kommer att överleva.
Jag känner den här mamman sedan 50 år tillbaka och jag har tyckt så mycket om henne. Hon har verkligen bidragit till att göra mitt liv så rikt och meningsfullt. Därför sörjer jag nu när jag märker att hon inte mår så bra.
Vad heter mamma? Hon heter Svenska kyrkan. Så många lämnar henne varje dag – kanske 200 skriver på en lapp varje dag att de vill lämna henne. Barnen bryr sig heller inte om henne – nu döps bara hälften av de födda barnen. Ungdomen tittar inte in till henne – konfirmationen är ett minne blott i en hel del församlingar. Hon får inte veta när hennes barn ska gifta sig. Hälften av dem som bildar familj i dag i Sverige gör det utan hennes välsignelse. Ingen tycks vilja vara med henne – i många församlingar finns inte ens en gudstjänstfirande församling. Mamma dukar fram tallrikar på sitt köksbord men ingen kommer. Mamma har fått lära sig leva med tomma stolar.
Och statistiken grinar henne i hennes fårade och gråtfärdiga ansikte.
1972 var över 95 procent av svenska folket medlemmar i Svenska kyrkan. 1992 hade andelen sjunkit till 88 procent för att 2012 rasa till 68 procent och 2016 vara nere i 61 procent.
1970 förrättades 89 000 dop mot knappt 52 000 år 2016.
Antalet konfirmerade sjönk under samma period från 80 000 till under 29 000.
Antalet vigda par halverades till 17 300.
Också begravningarna minskar.
1990 registrerades 24,2 miljoner gudstjänstbesök – 2016 endast 14,8 miljoner.
”Hur kunde det gå så här med fädernas kyrka?” frågade hovpredikanten och tidigare direktorn Carl Henrik Martling i sin bok ”Biskops vederlike”. Och jag frågar mig också: Vad ska vi göra för att hjälpa mamma Kyrkan? (Det var Tertullianus på 200-talet som började kalla Kyrkan ”mamma”)
Visst finns det goda rörelser som inte övergett mamma – Oasrörelsen, New Wine, EFS, Sverigebönen och goda, lokala församlingar och kyrkoarbetare som för sitt liv aldrig kan tänka sig lämna den mamma man trots allt älskar så djupt. Ibland kan de kanske tycka att mamma sagt saker som hon inte sa förut men det får dem inte att lämna henne i sticket. Själv finns jag med i ett litet gott bönenätverk för Svenska kyrkan, som heter Vägen (www.vägen.nu) och vi vill heller aldrig ge upp hoppet att mamma ska må bättre och få se bättre dagar än de hon upplever just nu.
Carl-Erik Sahlberg, präst i Svenska kyrkan, tidigare direktor i S:ta Clara kyrka och numera verksam i Tanzania
