I pingstförsamlingen jag växte upp i hörde profetiskt tal inte till ovanligheterna. En äldre man (oftast) som plötsligt stod i talarstolen och talade med en lite speciell röst. I sommar har en debatt blossat upp kring denna typ av tal som åtminstone tidigare var typiskt för den mera karismatiskt inriktade delen av frikyrkan. Men är detta verkligen det som Bibeln menar med profetiskt tal?
Det viktigaste bibelstället om detta är 1 Korinthierbrevet 14. Här talar Paulus om profetiskt tal och tungotal. Båda formerna av tal är enligt Paulus Andens gåvor, och därför värdefulla, men profetians gåva är bättre. Vad handlar detta om? Vad är detta profetiska tal som Paulus uppfattar vara så viktigt?
"Anta att hela församlingen håller gudstjänst och att alla talar med tungor. Om det då kommer in oinvigda eller otroende, så säger de: 'Ni är galna.' Men anta att allesammans talar profetiskt. Om det då kommer en som är otroende eller oinvigd blir han genomskådad av alla, ställd till svars av alla, och vad som gömmer sig i hans innersta blottas. Då kastar han sig ner och tillber Gud och ropar: 'Hos er finns verkligen Gud.'" (1 Kor 14:23-25).
Det profetiska talet verkar handla om förmågan att tala sant om verkligheten så att även den som inte är med i gemenskapen förstår det. Paulus kallar det profetiska talet för att tala med förnuft eller förstånd. Att det profetiska talet är en Andens gåva verkar alltså inte handla om att det skulle vara ett tal som sätter människans normala förmågor ur spel, eller att det skulle handla om något särskilt märkligt ”övernaturligt” fenomen.
Läs mer: Christoffer Abrahamsson: Kan kyrkan bli profetisk igen?
Därtill kommer att Paulus verkar förutsätta att det i varje församling finns massor med profeter, eftersom han säger att vid en sammankomst får högt två till tre tala medan de andra ska pröva det som sägs. När Paulus talar om den profetiska gåvans funktion i församlingen är det alltså inte unika stjärnor som Jeremia eller Jesaja han tänker på utan om något högst vardagligt i kyrkans liv.
Anden verkar med oss så att det samtidigt handlar om en vanlig mänsklig förmåga och Guds gåva, inte det ena eller det andra. Det som utmärker det profetiska talet är inte sättet som man talar på, eller att det talet skulle ha en auktoritet som ett direkt budskap från Gud, sådana föreställningar går emot förnuft och förstånd. Det är därför det ska prövas – för att det inte per definition är en uppenbarelse från Gud.
Utmärkande för det profetiska talet är att det genomskådar och blottlägger, och kanske då inte i första hand enskilda individers lögner – även om sådant förekommer – utan lögner om den värld vi lever i. Här finns en stark kontinuitet med Gamla testamentets profeter, som ständigt gisslar framför allt makthavare för deras lögner. Det är denna typ av klarsyn Paulus förutsätter att ska utmärka församlingens tal. Det är sådant tal som ska övertyga den oinvigde om att "hos er finns verkligen Gud".
Paulus text tolkas ofta som riktad till individer när han säger: "Sök vinna de andliga gåvorna, helst gåvan att profetera" (1 Kor 14:1). Men Paulus skriver inte till en individ, han skriver till en församling. I verserna innan har han talat om den kärlek som ska utmärka den kristna gemenskapen. Precis som kärlek är något som kan utmärka en gemenskap, och bärs av hela gemenskapen snarare än enskilda individer, är profetians gåva något som utmärker en gemenskap som helhet, och följaktligen något som församlingen som helhet måste söka efter.
Läs mer: Hänförande framställning av Jeremia
Det profetiska talet, som blottlägger de lögner som vår värld bygger på, ska bygga upp församlingen genom att förmana och trösta. Det förmanar när kyrkan inte förmår stå emot de makter och lögner som formar vår värld. Det tröstar när vi blivit lurade och lider av den falskhet dessa lögner skapar i oss. Profetiskt tal formulerar på vilket sätt kyrkan är en annorlunda gemenskap.
För att tala profetiskt behöver vi alltså kunna förstå och analysera det samhälle och den kultur vi lever i. Vi måste lära oss att känna igen hur makten fungerar, hur människorna styr och blir styrda. Det gäller inte minst i en tid av alternativa sanningar, och där en allt större grupp i samhället hellre litar på ”sin egen sanning” än etablerade fakta i frågor som kriminalitet, klimatförändring eller hälsa. Kyrkan måste stå på sanningens sida, inte propagandans. Därför måste kyrkan gemensamt söka bli en profetisk gemenskap.
Fotnot: Texten ingår i boken "Om tron. Att söka den djupa verkligheten" som utkommer på Artos förlag i augusti.
Patrik Hagman, teolog och författare
