Observera: Den här artikeln publicerades den 23 augusti 2018, men kan på grund av spridning i sociala medier åter dyka upp på Mest lästa-listan på Dagen.se.
Under det senaste årtiondet har en tilltagande nationalism blommat upp i Europa och USA. Le Pen i Frankrike, Orbán i Ungern, Putin i Ryssland och, inte minst, Donald Trump och hans devis "America first". Denna nationalism kryddas med uttryck som "kristna värderingar", "det kristna kulturarvet" och vädjar, bland mycket annat, till människors rädsla för det okända och långväga.
Förra året kom Gabriel Byström ut med boken "Med Guds hjälp" på Ordfront förlag. Den handlar om de senaste årens utveckling i Ryssland, Polen och Ungern, där starka nationalistiska strömningar nått framgång och den demokratiska utvecklingen samtidigt gått åt helt fel håll. Rättsprinciper ställs åt sidan, yttrande- och pressfrihet likaså. Mitt i detta finns kristna kyrkor som på många sätt är väldigt olika varandra, men som har det gemensamt att de i hög grad kliar makten på ryggen. Makthavarna är smarta nog att utnyttja detta genom att tala om kristna värden och den kristna historien (Putin rättfärdigar exempelvis annekteringen av Krim med att han tar tillbaka det som uppfattas som Rysslands kristna vagga).
Gabriel Byström skriver: ”Med Guds hjälp ges både auktoritet och autenticitet åt den förda politiken. Och genom att nogsamt böja sig för nya politiska dekret och inte stöta sig med sittande regim tryggar kyrkorna sin fortsatta existens.”
Byström beskriver vidare: ”Den ryska ortodoxin har under Putins tid vid makten, som motprestation för sin allt större rörelsefrihet och ökade prestige, i allt högre grad valt en anpassningens väg och blivit en bärare av maktens idéer och en legitimerande kraft när kontroversiella politiska beslut fattats.”
Detta verkar vara en ideologisk naturlag: Då kyrkan sätter sig i knät på makten för att därigenom verka för en kristen stat, då går ett antal saker förlorade. Dels reduceras den kristna tron till historia, kultur och moral och förlorar därmed sin vitalitet och sprängkraft. Dels förlorar kyrkan sitt existensberättigande: Om kyrkan säger samma sak som politikerna, varför finns den då? Den kyrka som sitter i knät på makten, oavsett om det är polska katoliker, evangelikaler i USA eller kristna svenskar som drömmer om ett kristet Sverige och en religiöst färgad nationalism, förlorar alltid sin profetiska skärpa.
Man har av olika skäl reducerat kristen tro till moralism och ett fåtal identitetsmarkörer som avgör om den politiska linjen är förenlig med kristen tro eller ej. Abortfrågan, homosexuellas medborgerliga rättigheter samt ibland förhållandet till Israel som nation blir i värsta fall de enda definitionerna på om det förs en politik som kristna kan ställa sig bakom.
Varför är detta en dålig väg att gå för den kristna kyrkan? För det första är det omöjligt att kränga på den trånga nationalisttröjan på Nya testamentet. Att påstå att exempelvis Paulus skulle förkunna att var och en måste hålla sig inom vår tids nationsgränser är en absurd tanke.
För det andra rimmar tuffare tag mot minoriteter och flyktingar väldigt illa med Jesu exempel. Ungerns premiärminister Viktor Orbán har på några år dramatiskt förändrat riktningen i Ungern. Minoriteter förföljs, pressfriheten beskärs, gränserna stängs och allt sker med hurrarop från stora delar av den etablerade kyrkan. En av de som inte låter sig imponeras är Orbáns gamle huspräst Gábor Iványi. Han har döpt Orbáns barn, men när hans lilla metodistförsamling hjälper romer och andra utsatta minoriteter råkar de i onåd hos sin tidigare församlingsmedlem. Detta är intressant: När pastor Iványi följer evangeliets uppmaning att hjälpa de mest utsatta i både ord och handling, då är han inte längre nyttig utan blir ett problem.
Pastor Iványi säger: ”Tänk dig att vi lägger påven Franciskus kristendom på ena sidan med en generositet och öppenhet och vilja att hjälpa. På andra sidan lägger vi Viktor Orbáns kristendom med stängda gränser, rädsla och hat mot dem som inte är som vi. Om det senare är en riktig uttolkning av Bibeln och av vad kristendom egentligen innebär, ja, då kan jag inte kalla mig kristen längre.”
Historien visar med förfärande tydlighet hur illa det går när man försöker skapa samhällen "genomsyrade av kristna värderingar". Det smakar alltid tvång och förtryck. Om kristna människors mest vibrerande dröm är ett starkt Sverige med stängda gränser och kristen moralism, då är drömmen på tok för liten. Jesu inbjudan handlar om ett rike där Barmhärtighetens Konung regerar. Det riket ber vi om, både bland fattiga och rika, bland vita och svarta och i villakvarter och i romska läger.
Fredrik Lignell, pastor och föreståndare i Ryttargårdskyrkan
