Anders Gerdmar må vara en erkänt god teolog, men någon skarpsynt politisk analytiker är han inte (Dagen 12 september). Hans parallell med en ideologisk idébok från 1934 för enkelt tankarna ytterligare tjugo år tillbaka i tiden. Socialdemokraterna och liberalerna drev igenom allmän och lika rösträtt (1919) och kvinnlig rösträtt (1922) trots envist motstånd från Högerpartiet. Anser Gerdmar måhända att det är ogudaktigt med lika rösträtt oavsett förmögenhet, inkomst och kön eller kanske det är bättre att i samtalet om koppling mellan gudsfolket och politisk ideologi utgå från förhållande i närtid?
Läs mer: ”Sätt ner foten mot socialdemokratin, Guds folk!”
Om vi tittar i närtid på Gerdmars fyra huvudområden, så blir det betydligt svårare att se någon tydlig rågång mellan regeringarna 2002–2006 och 2014–2018 samt 2006–2014.
Inom områdena ”fri sexualitet” och abort har ingendera regering diskuterat frågorna eller ens beställt en utredning. Sverige har det i särklass högsta antalet anmälda våldtäkter per capita i världen, så det finns all anledning att ifrågasätta regeringarnas underlåtenhet att utreda hur antalet våldtäkter kan minska och vad det höga antalet beror på. Motiven till en sådan utredning går att finna ur medmänskliga, kristliga eller feministiska perspektiv, men om det inte gör någon praktisk skillnad på regeringspolitiken om gudsfolket röstar på det ena eller andra av de två blocken, så faller rimligen Gerdmars argument i frågan.
Även i området familj så blir det svårt att se någon större praktisk skillnad på politiken. S-regeringen som valdes 2002 införde maxtaxa på dagis, Alliansregeringen 2006 införde efter mycket intern debatt ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag, samt en könsneutralisering av äktenskapsbegreppet. Det sistnämnda får nog sägas vara den största legala förändringen på familjeområdet på länge, men speglar lite hur samhället ser ut. Det lär dock bli svårt att skylla det beslutet på socialdemokratin.
Till sist området kyrka/utbildning, där Gerdmar mycket riktigt påpekar att S vill hålla Svenska kyrkan under politikernas vingar. De har dock gott sällskap av Centerpartiet och under nästan varje mandatperiod har det inkommit motioner om att förändra eller slopa lagen om Svenska kyrkan. I samtliga fall har konstitutionsutskottet yrkat avslag och hållit motionerna från omröstning i kammaren. Detta faktum lär inte förändras av en röst på ena eller andra blocket.
Hur är det då med skolan? Friskolereformen infördes av regeringen Bildt i början av 1990-talet med utbildningsminister Per Unckel i spetsen för reformen. Innan dess var det aldrig några problem med att den kommunala skolan hade julspel och avslutningar i kyrkan med präst närvarande. Det är snarare så att friskolereformen skapade en polarisering för eller emot vissa typer av skolor. Vinstdrivande eller idébaserade har kritiserats alltsedan dess, inte helt utan relevans i somliga fall. Men även här går skiljelinjen inte mellan blocken utan rakt igenom dem. MP, KD och C vill ha idébaserade skolor och inser att det var själva grundvalen för reformen.
Skolverkets regleringar och granskningar medför dock att utrymmet för det kristna inskränker sig till frivillig morgonbön och knappt något mer, en möjlighet som liknar de rastandakter som ordnades i skolor av till exempel Skolkyrkan eller SESG när Gerdmar och jag gick i skolan.
L, M, S och V vill stoppa nya eller helt förbjuda religiösa friskolor och de sistnämnda även vinstdrivande. I en borgerlig regering så kanske KD kan förhandla fram de religiösa friskolornas fortsatta existens, men det kan vara svårt att motivera en borgerlig röst endast på det halmstrået.
Om man nu inte anser att all politisk ideologisk utveckling sedan 1930-talet är vänsterliberal smörja, då kommer saken i ett helt annat läge.
Peter Tönnäng, Täby
Läs mer: Micael Grenholm: Kristen tro är varken höger eller vänster
