Vi nås dagligen av deprimerande nyheter om vår egen världsdel. Europa håller på att slitas isär av etniska motsättningar och extrem nationalism. Politiska försök att skapa enhet kring flyktingmottagande och trygghet i en tid av terrorhot har inte lyckats särskilt väl. Motsättningarna växer, liksom den sociala oron. Fredsprojektet EU knakar i fogarna.
Så vad har svensk pingströrelse med detta att göra?
Allt. Vår kallelse att sprida budskapet om Försonaren och Fredsfursten är inte begränsad till vår egen by, vår egen bygd, vår egen stad, vårt eget land. Den gäller hela världen. Det har vi fattat. I det strategiska missionstänkandet har vi dock försummat vår egen världsdel ganska länge nu. Det hög tid att tänka om.
Men är då inte Europa en kristen kontinent?
Ja – om antalet historiska kyrkobyggnader definierar vad som är en kristen världsdel. Nej – om vi talar om antalet människor som bekänner Jesus som sin personlige frälsare och vill leva ett liv i hans efterföljd. Kristendom som kulturell fernissa räddar inte Europa. Det gör bara en Jesusrörelse, där hjärtan sätts i brand och Anden får verka.
I Europa har materialismen och ateismen inte bara tömt många kyrkor, utan också många människor. Och där grundläggande kristna värderingar som format världsbild och människosyn flyttar ut, där uppstår ett tomrum. Ett vakuum där antisemitism, rasism och andra hatfyllda strömningar tar plats, om bara dörren står på glänt.
Vår kallelse att nå Europa med evangelium gäller människan. Eller låt oss säga människohjärtat. Där Jesus Kristus flyttar in får det effekter – inte bara för den enskilde, utan också för samhället. Där kristen tro gestaltas i tjänande kärlek, i omsorg om de svaga och utstötta, och när den bärs inte bara av individer utan i den helande gemenskap som en församling utgör, där påverkas den mentala miljön. Där byts hat mot försoning. Där helas det som gått sönder. Där segrar hoppet över hopplösheten.
Två exempel. I dag är församlingsrörelsen på Balkan en enande kraft över etniska gränser. En av de få. Och i konflikten mellan Ryssland och Ukraina är den kristna församlingen en unik förespråkare för förlåtelse och försoning.
Men i en kämpande församlingsrörelse i Europa frågar sig många i dag var deras systrar och bröder i Sverige håller hus. Det är så tyst från vårt håll, tycker de.
Under flera årtionden sände vi missionärer till europeiska länder. Före murens fall hade svenska pingstförsamlingar tät kontakt med trossyskon i öst. Gav stöd och hjälp. Utbytte erfarenheter. Utbildade pastorer och ledare. Efter murens fall drog vi oss tillbaka. Varför?
Konferensen Jesus4Europe i Filadelfiakyrkan Stockholm 12–14 oktober vill stimulera till nya, djärva insatser i vår egen världsdel. Så här tror vi att utmaningen kan se ut:
Pingstförsamlingar i Sverige blåser nytt liv i gamla kontakter i Europa. Vi är väntade. Vi är behövda.
Vi skapar nya kontakter med kristna grupper som delar vårt fokus på personlig tro, efterföljelse och Andens liv. Sådana finns i olika kyrkofamiljer. I strävan att evangelisera Europa tänker vi inte samfund, utan gudsfolk.
Vi skickar ned svenska pastorer och bibellärare som utbildar församlingsledare.
Vi uppmuntrar och stöder de missionsinitiativ, som nationella församlingar i Europa tar. I dag skickar till exempel ukrainska pingstförsamlingar missionärer till Balkan.
Vi bygger relationer med de växande romska församlingar, utan vilka vi inte kan fullfölja vårt uppdrag i Europa. Det stöder också deras integration i den europeiska pingströrelsen – och i samhället.
Svenska församlingsmedlemmar som turistar i Europa besöker lokala församlingsgrupper, uppmuntrar och delar erfarenheter med de troende.
Över alla gränser förenas vi i förbön för ett trasigt Europa, som behöver den kristna kärlekens helande och upprättande kraft.
Det finns mycket mer vi kan göra. Om Gud får fylla oss med kärlek till Europas folk, så kommer idéerna att flöda och dörrar att öppnas.
Och låt oss inte glömma, att ett utbyte med kristna i Europa inte bara är att ge, utan också att ta emot. Vi har mycket att lära av den hängivenhet som finns hos enskilda troende och kämpande församlingar, inte minst i de gamla öststaterna.
Vår bön är att Europakonferensen ska bli en rejäl kick för den svenska pingströrelsens mission i vår egen världsdel.
Pelle Hörnmark, ordförande Pentecostal European Fellowship (PEF)
Niklas Piensoho, föreståndare Filadelfiaförsamlingen Stockholm
Marcus Sönnerbrandt, ordförande Pingst regionråd Europa
Lena Tellebo, missionssekreterare i Filadelfia Stockholm
