I Dagen (den 3 oktober) skriver Joel Halldorf om behovet att samtala seriöst om abort. Vi vill till det principiella resonemanget om abortgränsen, tillföra ett pastoralt och relationellt perspektiv. Och låt oss tala om abortfrågor i plural, för innan vi kan tala om abortgränsen finns det en hel del andra frågor som söker svar. Låt oss tala om orsakerna till abort: Om kvinnors och mäns sexualitet, liksom om det gemensamma, medborgerliga ansvaret vi har för att ha lyckats skapa ett samhälle där vi inte förmår att ta emot oplanerade barn. Låt oss också rannsaka oss själva som kristna och fråga oss om våra församlingar är barnvänliga nog, både teologiskt och praktiskt? Praktiserar vi en teologi som rymmer både förluster, sorg, misslyckanden och skuld?
Vi som skriver den här artikeln var nyligen med och arrangerade seminariet "Kvinnans plats" i kölvattnet av den globala #metoo-rörelsen. Vi uppmärksammade det som feministiska tänkare och teologer länge har pekat på, nämligen att inte heller kyrkan är en skyddad plats för kvinnor. Därtill kan läggas den katolska kyrkans egna "#metoo-rörelse" som på ett mycket smärtsamt sätt uppdagat att kyrkan inte heller är en skyddad plats för barn. Så låt oss tala seriöst om abort men också om hur kyrkan kan bli en plats som värnar om livet i alla dess faser för både kvinnor och barn, både födda och ofödda.
Läs mer: Föreningen Människovärde: Abort avslutar alltid ett liv
Att Nobels fredspris precis har delats ut till två personer som outtröttligt arbetar mot sexuellt våld visar på det ohållbara i att diskutera abort utan relationella och pastorala perspektiv. Varför utsätts kvinnor för sexuellt våld? Varför har kvinnor genom historien behövt ta ett större ansvar för sexualiteten än män? Varför gör kvinnor abort, trots att de vet att det innebär att ett nytt liv släcks? Skälen är ofta relationella. Kvinnan tror att mannen lämnar henne om hon behåller barnet, eller så är hon rädd för att inte få ihop livet och vardagen med de perfektionistiska krav som samhället och arbetslivet i dag ställer. Vi lever, alla goda jämlikhetssträvanden till trots, i ett samhälle som inte är särskilt bra på att hantera oförutsedda förändringar och där kvinnor fortfarande tar ett större praktiskt och emotionellt ansvar för hem och relationer. Kyrkorna har genom historien inte heller alltid varit bra på att hantera oplanerade graviditeter, varken på den pastorala eller den sociala nivån. Unga kvinnor som blivit gravida har stigmatiserats och uteslutits av gemenskapen. Det finns således skäl för oss som kristna att vara självkritiska, för utan kritik sker ingen förändring.
Som feministiska teologer och forskare har vi även noterat att en ny typ av osynliggöranden av kvinnan och av feministiska perspektiv vinner mark i den offentliga debatten. Det går en konservativ våg över västvärlden, samtidigt som religionerna ges en röst i det offentliga rummet. Men det som ofta glöms bort i analyserna är att religionens återkomst även är kvinnans återkomst, vilket visar sig i att flera av de värdekonflikter som gett upphov till mest kontrovers i det postsekulära samhället har handlat om kvinnor och kvinnors kroppar. Att tala seriöst om abort som kyrkor i det postsekulära samhället innebär därmed att vi även behöver tala seriöst om kvinnan och kvinnans kropp. Detta samtal behövs i våra församlingar – ett samtal som innebär att vi vågar tala om att den kristna gemenskapen är på ont och gott, särskilt för kvinnor. Vi romantiserar kyrkan som gemenskap om vi inte talar om den ojämlikhet som också reproduceras där.
Så, var tar vi vår utgångspunkt när vi diskuterar abortfrågor? Gör vi det "uppifrån" genom ett principiellt och sterilt resonemang om gränser eller gör vi det "nedifrån", det vill säga, utifrån ett relationellt perspektiv som bygger på ett gemensamt ansvar för sexualiteten, barnen, kyrkan och samhället? Båda perspektiven behövs, men ofta blir diskussionen ensidig och de relationella perspektiven mindre viktiga.
Läs mer: Joel Halldorf: Vi bör prata seriöst om abort
Abort är aldrig en enkel fråga, vare sig för kvinnan, mannen, samhället eller kyrkan. När vi diskuterar abort i en kristen kontext behöver vi därför en teologi som inte förenklar det svåra. Det är vår övertygelse att en teologi som berättar om en Gud som föds av Maria från Nasaret, en ogift kvinna, som i Jesus lever på de utsattas och förtrycktas sida, som visar barmhärtighet med de som faller – ja, som själv utsätts för våld, överges, dör och uppstår – har dessa resurser. Men kyrkans trovärdighet prövas inte enbart i hur högt den lyckas hålla läran. Den prövas lika mycket i hur djupt den lyckas sträcka sig mot livets villkor.
Lovisa Bergdahl, forskare och pedagog, katolik
Sofia Camnerin, teolog och biträdande kyrkoledare för Equmeniakyrkan, biträdande rektor EHS
