I mitt Facebookflöde skriver en kvinna att hon önskar att ingen annan ska behöva vara med om det hon går igenom just nu. Kvinnan har påbörjat en abort. Oavsett var man står i abortfrågan så tror jag de flesta kan hålla med om att man önskar att ingen skulle behöva vara med om det. Ändå genomgår nästan hälften av alla svenska kvinnor någon gång en abort. Vissa flera. Trots att vi önskar att ingen ska behöva vara med om abort så är det något väldigt vanligt, säkert också i kyrkan.
Abort kan väcka många olika tankar och känslor, man kan känna både lättnad och sorg samtidigt, man kan uppleva tomhet eller fundera på hur livet skulle blivit om man inte gjort abort. Vissa funderar över hur barnet skulle sett ut, om det var en pojke eller flicka.
Men en abort är inte alltid lätt att prata om. Man har kanske inte berättat för så många om graviditeten och de man har berättat för kanske tror att man bara vill glömma allt nu när det är ”över”. Tiden går och till slut känns det för sent att lyfta, och man tycker att man borde kommit över detta nu. Det kan gälla både kvinnor och män, som i stället för att prata, försöker trycka undan tankar och känslor. Man lägger locket på.
Läs mer: Joel Halldorf: Vi bör prata seriöst om abort
Ibland gör vi som kyrkor också det. Vi lägger locket på. Vi pratar inte om abort, vi är rädda att säga fel saker, göra någon ledsen, riva upp gamla sår. Men det är precis tvärtom. Det är tystnaden som bidrar till problemen. När vi lägger locket på blir det svårt för den som har en historia, att få berätta den. Det är när vi lyfter ämnet i respekt, när vi ber för situationen, när vi funderar på vad vi kan göra, för att bidra som människor öppnar upp sig och får chansen att berätta. Vi sviker både kvinnor och män när vi lägger locket på. Vi stänger dörren för deras chans till bearbetning. Och vi missar viktiga erfarenheter som kanske kan hjälpa andra att slippa genomgå detta.
Den 18 september skrev Dagen om Minna-mottagningen i Göteborg som erbjuder samtal för män och kvinnor både före och efter en abort. Jag tror att vi alla kan göra detta. Kanske inte starta en Minna-mottagning (även om fler behövs) men lyssna på någons berättelse. Vi kan vara startpunkten i någons bearbetning.
Läs mer: Debattsvar: Vi behöver även tala seriöst om kvinnan
Ibland säger vi att kyrkan är ytlig, att människor där uppehåller en fin fasad och att ingen vågar dela livet med den andra. Men detta är inte min upplevelse. Jag har tvärtom mött djup och öppenhet. Människor berättar om depressioner, om utmattning och om ekonomisk kris. Man delar saker med varandra. Våga dela detta också! Våga berätta om din abort. Vi ska bära varandras bördor och en abort kan bli en tung börda att bära ensam.
Därför behöver vi prata, predika, be för, prata med ungdomar om, ha kvinno- och mansfrukostar om, ha samtalsträffar om abort. Vad som helst förutom tystnad.
Maria Engström, sjuksköterska
