Sofia Camnerin och Lovisa Bergdahl skriver i Dagen 12 oktober om behovet att samtala seriöst om kvinnan i relation till abortfrågan. Det är förstås glädjande att samtalet om ett så relevant ämne har tagit ny fart. Camnerin och Bergdahl lyfter fram många oerhört viktiga aspekter. Vi upplever dock författarnas resonemang i sin helhet som problematiskt. I den mån vi har fattat det rätt, vill säga. Tyvärr är tankegången i artikeln inte helt lätt att följa.
Talas det för lite om kvinnan i abortdiskussionen? Ja och nej, skulle vi svara som under flera års tid nära följt abortdebatten. På ett sätt är det bara kvinnans perspektiv som förs fram. Barnets liv och rättigheter talas det i allmänhet mycket lite om. Även de som gärna talar om två skyddsvärda individer brukar i nästa andetag säga emot sig själva genom att förneka den ena av dessa individer mänskliga rättigheter och ett juridiskt skydd.
Läs mer: Stefan Gustavsson: Aldrig etiskt fel föda ett barn
På ett annat sätt har artikelförfattarna rätt. Kvinnors verkliga behov och verkliga nöd får vi höra mycket lite om. De psykologiska tvångsaborterna talas det tyst om, liksom om det stora psykiska och ibland fysiska lidande som aborter för med sig för kvinnan. För att inte tala om den andliga aspekten – vad brott mot det femte budet har för evighetskonsekvenser. Det hör vi sällan ett ord om i vare sig i samhället eller i kyrkan. Tendens i kristna sammanhang är snarare att tiga ihjäl abortfrågan eller att dränka den i en svada av religiösa floskler. Alltför att hålla den brännande sanningen ifrån sig: att mer än en miljon kvinnor och män i Sverige, även kristna, bär på en kolossal skuld.
Läs vidare: Vi behöver även tala seriöst om kvinnan
Vi håller således med om att abortfrågan – eller abortfrågorna – är mycket pastoralt svåra. Däremot är den inte mer etiskt komplicerad än våldtäkt, könsstympning eller slaveri. Tyvärr är en sammanblandning av dessa två aspekter alldeles för vanlig. Vi måste kunna tala klarspråk om aborternas ondska (den etiska aspekten) samtidigt som vi försöker stötta och hjälpa alla inblandade medmänniskor (den pastorala aspekten). Eller snarare: För att kunna hjälpa på något meningsfullt sätt behöver vi tala klarspråk.
Samtalet om "gränser" förs inte uppifrån och är inte "steril". Det handlar om människovärde! Diskussioner om huruvida kvinnor är lika mycket värda som män eller svarta lika mycket värda som vita, och under vilka förhållanden det är rätt att döda oskyldiga människor – sådana diskussioner är klart teoretiska. Men de har samtidigt mycket allvarliga implikationer för de människor som berörs. Försvaret för de ofödda barnen även på det filosofiska planet är en kamp som förs nedifrån – för de allra minsta i vårt samhälle mot abortetablissemangets Goliat. I den diskussionen ska man inte vara hård eller föraktfull, men man måste vara tydlig – för barnens skull.
Läs mer: Vad som helst utom tystnad om abort
Författarna talar också om feministiska perspektiv. Vi är medvetna om att feminism ofta (men felaktigt) används som synonymt med försvaret av kvinnors mänskliga rättigheter. ”Feminism” i den meningen är vi förstås för. Likaså känner vi till att de tidiga feministerna var abortmotståndare. Men det finns en mycket obehaglig tendens, även i kyrkan numera, att romantisera den moderna feminismen.
Den moderna feministiska rörelsen har varit drivande i legaliseringen av abort världen över och har därför blod på sina händer. En feminism som inte mycket tydligt tar avstånd från denna dödens kultur bör aldrig komma över kyrkans trösklar och kan definitivt aldrig kallas kristen. Sorgligt nog lyser denna tydlighet med sin frånvaro i kristenheten i dag. Camnerins och Bergdahls artikel ger oss inget hopp om en förändring.
Annette Westöö, styrelseledamot Kristna värdepartiet (KV), volontär Människorätt för ofödda (MRO)
Nasrin Sjögren, debattör, engagerad i MRO och KV, katolik
