Efter kalla krigets slut följde i Östersjöområdet och i Europa en period av lugn och avspänning. Under de allra senaste åren, särskilt efter Rysslands folkrättsstridiga annektering av Krim 2014 och inbördeskriget i Ukraina, har Ryssland kommit att betraktas som vårt lands fiende. I försvarspropositioner och andra uttalanden har slagits fast att “det försämrade säkerhetspolitiska läget” är Rysslands fel. Det har åtföljts av fiendebilder och ett (säkert delvis medvetet) uppväckande av en rysskräck som har rötter i det kalla kriget och ännu längre tillbaka.
Vi förnekar inte att säkerhetsläget har försämrats och är allvarligt. Just därför måste Sverige använda de säkerhetspolitiska medel som erbjuder den största möjligheten att förbättra situationen. En ensidig satsning på militär och upprustning gör det inte.
Försvarspolitiken (i snäv mening) har i detta nya läge fått en tydlig riktning: nu finns det en fiende. Detta har motiverat en betydande satsning på det militära försvaret (från 2015 ett tillskott med 26 miljarder över 5 år, senare ytterligare påslag). Dock är motiven för upprustningen fortfarande föga precisa: I politiska dokument hänvisas oftast vagt till "läget". De konkreta angreppsfall som visar på krigsrisken är ganska få. De gäller aldrig något isolerat angrepp på Sverige utan har sin startpunkt i Baltikum. Av något skäl (misstag, kupp, fientligheter mellan folkgrupper) skulle Ryssland och Nato konfrontera varandra militärt. Båda sidor ser då behov av bland annat flygbaser i södra Sverige eller på Gotland. På så sätt skulle Sverige kunna bli indraget i krig. Vår slutsats av detta är att Sveriges säkerhetspolitik måste utgå från de komplikationer som följer av Rysslands och Natos avsikter i regionen, liksom till de ryska minoriteternas ställning i Estland och Lettland. Att göra något åt dessa är en politisk snarare än militär utmaning.
Läs även: Fredrik Lignell: När kristna blir nyttiga idioter
Det behövs en förebyggande Rysslandspolitik. Efter Sovjetunionens sammanbrott gjorde den svenska regeringen bedömningen att infogandet av Ryssland i en europeisk gemenskap av demokratiska, kapitalistiska välfärdsstater var ett svenskt intresse, inte minst säkerhetspolitiskt. Den tankegången resulterade 1991-2008 i ett relativt stort program för "stöd till reformprocessen i Ryssland".
Sedan programmet avslutades 2008 har Sveriges politik gentemot Ryssland haft ganska svaga inslag av sådant tillitsskapande samarbete. Det har dock samtidigt samlats stor erfarenhet och säkrade vetenskapliga utgångspunkter för en förebyggande politik. En bekräftelse finns i den nyutkomna studien från FN och Världsbanken, Pathways to Peace (2018). Det finns alltså både goda analyser och 17 års erfarenhet som kan läggas till grund för en nystart av en fredsinriktad politik gentemot Ryssland och inom Östersjöregionen.
Rysslandspolitiken har alltså, särskilt efter 2015, dominerats av militära och geopolitiska överväganden. Mellan olika utrikespolitiska och säkerhetspolitiska instrument råder en stark obalans vad gäller resurser. Det som kan föra oss ur denna kostsamma och riskabla situation är dels diplomati, dels civila samarbeten som kan skapa förtroende och avspänning.
Läs mer: Lars Ingelstam: Så förebygger man väpnad konflikt
Rysslands folk är inte våra fiender. En mängd möjligheter till kontakt och samarbete redovisas i boken "Grannlaga" (2017, författare Lars Ingelstam). I den behandlas områden som forskning, studentutbyten, vänorter, turism, massmedia och kultur.
En parallell undersökning har klarlagt vilka samarbeten och stöd som är möjliga mellan kyrkor och samfund ("Vänskapliga förbindelser", 2017, författare Helena Höij). Frikyrkorna i Ryssland pressas både av staten och (sorgligt nog) den ortodoxa kyrkan. Trots detta finns en rad goda samarbeten mellan församlingar, inte minst inom sociala områden som rehabilitering och yrkesutbildning.
En diskussion om hur förtroende och avspänning mellan våra länder ska främjas har alltså kommit i gång. Det finns stora möjligheter för grupper, kommuner, församlingar, föreningar och enskilda att bidra till vänskapliga förbindelser med våra grannar i Ryssland. I de båda skrifter som nämnts ovan finns en lång rad uppslag. Bland annat finns nya möjligheter att etablera vänorter.
Vårt förhållande till Ryssland belyser att avskräckning och fiendebilder utgör en återvändsgränd. En säkerhetspolitik för fred är inte mindre krävande, men förutsätter ett annat sätt att tänka.
Lars Ingelstam, professor, författare till Svensk säkerhetspolitik för fred (Kristna fredsrörelsen, 2018)
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna fredsrörelsen
Läs också: Kristna Freds: EU borde inte investera i dödsmaskiner
