I samband med Elidas resa till Israel frågade jag om det bästa sättet att stödja kristna i Mellanöstern är att "hylla Israel", särskilt när detta sammanfaller med beslut som försvårar en konfliktlösning. Ett av mina exempel var den nya Nationalstatslagen, som 47 procent av Knesset röstade emot eftersom den gör Israel till en stat grundad på etnicitet och som skriver in bosättarpolitiken som ett "nationellt värde" som ska förstärkas.
Reaktionerna visar hur svårhanterat ämnet ”Israel” är, inte minst i kristna sammanhang. Den som ifrågasätter Israels politik klassas snabbt som antisemit, Israel-hatare, försvarare av palestinska terrorister eller en representant för den svenska åsiktskorridoren (och i sociala medier ännu fulare saker). Jag är ingetdera. Jag är inte ens Vänsterpartist eller Socialdemokrat och har aldrig haft kontakt med ”Ship to Gaza”.
Min familj hade ett starkt engagemang för allt som berörde det judiska folket och jag drack in vänskap med Israel med modersmjölken. Redan som 16-åring var jag reseledare till Det heliga landet. En planerad kibbutz-vistelse blev inställd, men jag och min nyblivna fru – båda fortfarande väldigt unga – valde att förlägga vår bröllopsresa dit. Då hade jag släppt mina yngre tonårs fascination för israeliska hjältedåd i sexdagars- och Yom Kippur-krigen, men såg fortfarande nästan bara positiva saker med landet.
Läs mer: Pekka Mellergård: Segla till Gaza i stället, Elida!
Men en annan bild började långsamt ta form. Där fanns mordet i Lillehammer, omständigheterna kring Sabra och Shatila-massakern, valet av Menachem Begin till premiärminister, bosättarpolitiken, med mera. Kanske smärtan att tvingas korrigera en ömt vårdad bild var anledningen att jag under ett par decennier undvek besök. När jag för tio år sedan slutligen återkom hade mycket förändrats. Muren och dess märkliga dragning, bosättningarnas utbredning, de arroganta soldaterna vid gränsövergångarna och olika människors personliga vittnesbörd blev sammantaget till en omskakande upplevelse. Som följdes av flera.
Det är svårt att på detta begränsade utrymme svara alla mina meningsmotståndare. Det är riktigt att Israel aktioner inte sker oprovocerat och att det finns förkastliga krafter som önskar bort landet från jordens yta. Den korruption som kretsen kring premiärminister Netanyahu utreds för är mer utbredd i länderna runt omkring. Missförhållandena i palestinska fängelser är värre än de som Human Watch Rights tidigare uppmärksammat i Israel. FN:s egna organ har dokumenterat och kritiserat att UNRWA har finansierat högst olämpliga lärare. Det är tolv år sedan ett val genomfördes i Gaza, och vi får närmast dagligen exempel på brist på demokrati och religionsfrihet i olika länder i Mellanöstern. Men det förvånar ändå att engagerade Israel-vänner inte delar oron över landets utveckling. Skenet från ”fyrljuset” Israel har dämpats betydligt sedan Vänskapsförbundet Sverige-Israel bildades 1953. Det är tyvärr så att staten Israel går i en riktning av att bli alltmer lik sina fiender, än tvärtom. Olika kristna gruppers stöd har inte motverkat, utan snarare bidragit till denna utveckling.
Läs också: Israel borde hyllas i stället för hatas, Mellergård!
Att entusiasmen över den israeliska arméns skicklighet och precision också tycks gälla förstörelsen av ett kulturcenter är förvånande. Det är lika svårt att förstå den kyliga attityden till orimliga levnadsförhållanden i Gaza och bristen på förståelse för hur detta skapar desperation. Eller till USA:s dramatiska nerskärning av palestinskt flyktingbistånd. Jag får skylla mig själv att jag lockade till att raljera, genom mina alltför enkla exempel på barns grundläggande behov.
Det är sant att vi lever i "en ofta hård värld för både judar och kristna" - men hur tänker man om alla som inte tillhör dessa grupper? Vad gäller varutransporter till Gaza (och betalningen för dessa) pågår avancerade politiska spel mellan alla aktörer och antalet lastbilar varierar naturligtvis dag för dag. Vare sig det är 400 (Toledano Åsbrink), 200 (Sjödin), eller 100 (uppgifter från Israels utrikes-departement refererat i pro-israeliska AIJAC) så är det faktiskt närmare 2 miljoner instängda människor som saknar det mesta vi och invånare i Israel tar för självklart. Och det är ju inte Israel som står för innehållet i dessa transporter, utan det handlar om att släppa fram lastbilar som kommer med förnödenheter från andra aktörer.
Evangelikala kristna präglade av en dispentionalistisk teologi utgör i dag Israels viktigaste internationella opinionsstöd. Tyvärr tycks många ha glömt Bibelns återkommande berättelser om Israels och dess ledares ständiga svek mot Gud vilja för sitt folk. Profeterna använde betydligt hårdare ord än mina.
Ju högre bekännelse – om att vara Guds folk eller Mellanösterns enda demokratiska stat – desto mer har man att leva upp till. Och vi som tror oss tillhöra Jesu vänner borde nog ägna mer tid åt att fundera på skillnaden mellan ”öga för öga” och ”att vända andra kinden till”.
Pekka Mellergård, överläkare
Läs även: Isabelle Waldenvik (KD): Därför seglade jag med Elida
