Låt mig börja med att tacka dig för din artikel. Den belyser så många viktiga områden av kristen tro och dess gemenskap. Jag kan bara något lite ana den smärta som dina ord beskriver.
Livet med församlingen är en stor förmån men har verkligen sina svagheter också. Det kan inte förnekas eller inlindas i omskrivningar. Bibeln visar oss att vi människor är ofullkomliga. I medvetenheten om denna ofullkomlighet kan vi konstatera att det aldrig kommer finnas en perfekt församling före evigheten. Ändå måste vi försöka forma och formas i den kärleksfulla miljö en kristen gemenskap ska vara.
Församlingsgemenskapen är fantastisk då den spränger alla socioekonomiska barriärer, når bortom etniska gränsdragningar och omfattar alla generationer. Även om man inte längre kallar varandra för systrar och bröder kan innerligheten i den varma blicken vara densamma. Församlingen ska vara en slags utökad familj, samtidigt som den har ett uppdrag att utföra. Detta är något jag och många med mig älskar och just därför gör det så ont när denna vackra gemenskap inte helt fungerar.
Läs även: När ska Pingst göra upp med sitt förflutna?
Som troende lever vi med ett dubbelt perspektiv av redan nu och ännu inte. Vi säger att vi är en kyrka med hjärta för människor, men det är inte alltid hjärtat räcker till för människor vi aldrig tidigare mött eller som vi tycker är påfrestande. Vår längtan att få tjäna i de gåvor vi har kan övergå i en frustration och besvikelse om tjänandet inte får ta det uttryck vi såg framför oss. Det händer att avundsjuka varken döljs eller bearbetas, att den tillåts trycka ned andra människor.
Det finns människor som lämnat vår gemenskap i besvikelse på dessa områden. Man blev kanske inte sedd eller väl behandlad, man fick inte den bekräftelse man behövde och församlingen räckte inte till i generositet. Men det finns också människor som tvingats bort från församlingen och fick se hur den mjuka församlingsgemenskapen förvandlades till en hård gränsdragning. Kvinnor och män hamnade snabbt utanför.
Läs mer: Christine Schärfer: Var svårt att hitta tillbaka till kyrkan
I Lukasevangeliets femtonde kapitel finns tre liknelser om det förlorade myntet, fåret och sonen. Myntet hade ingen egen skuld alls i att bli bortslarvat, fåret visste inte bättre men sonen visste vad han gjorde när han lämnade sitt hem. Ibland har kyrkan verkligen slarvat bort människor, ibland kanske vi själva inte förstår vad våra vägval leder till och ibland måste människor som så vill få lämna. Kvinnan letade efter myntet, herden efter fåret och fadern längtade hela tiden efter sin son. I hela detta spektrum finns inslag av både omsorger och sorger. Det svaga och fattiga i oss leder ibland till uppbrutna relationer, detta får aldrig någonsin tas lättvindigt. I sprickorna och bräckligheten ryms ändå öppningen till ljusa strålar av försoning och förståelse, till återfunna mynt, får och söner. Hur det än är så är det aldrig riktigt kört.
Det finns något av församlingsledarskapets utmaningar och frågorna om medlemskap i en församling som blir tydliga i din artikel. I ivern att försöka vara en församling efter nytestamentligt snitt har alldeles för många felaktiga gränsdragningar gjorts. Jag har ändå svårt att tro att uteslutningar generellt har gjorts i ren illvilja men i ivern att eftersträva det man uppfattade som helighet drevs människor felaktigt bort. Moral kan stärka men moralism splittrar och river sönder. Samtidigt inser jag att mycket av detta inte spelar någon roll för den som drabbats och då hjälper det inte heller att detta mest skedde i en fas av samhällshistorien där inkludering och exkludering var vanligare i många medlemsorganisationer.
Läs också: Frida Park: Våra liv talar högre än ord
En gemenskap måste allra mest definieras av sitt centrum men kommer alltid att ha någon form av gräns baserad på deltagande, skrivet medlemskap eller något annat. Denna församlingsgemenskap behöver vi som mest när vi befinner oss i de mest utsatta situationerna. I kriser och konflikter kan för tidigt fällda domar och ensidiga ställningstaganden få så ledsamma konsekvenser, just som din artikel visar.
Vi kan alla bli bättre och ett särskilt ansvar ligger på mig och andra i ledande ställning. Förlåt oss som bär ledaransvar för de fel vi har gjort. Försök också att förstå oss, låt oss mötas och prata med varandra. Hör gärna av dig.
Varhelst relationer finns, finns också risk för friktion och besvikelser. Genom allt litar vi till Guds nåd och tror att en generös och varm församling är värd att kämpa för. Jag tror på en gemenskap där begångna fel inte omöjliggör en fortsättning. En församling med ett tillämpat evangelium av nåd och sanning är en församling med potential. Låt oss tro att mitt i våra församlingars svaghet, finns också en möjlighet att erfara än mer av Guds förblivande kärlek.
Daniel Alm, föreståndare Pingst FFS
