När hettan och torkan sommaren 2018 bröt in i vår egen nordiska idyll med extremväder, jordbrukskris och brinnande skogar började allt fler inse vad världens främsta forskare länge enträget försökt få oss att förstå. Vi kan inte längre förhala det ögonblick när vi måste ta klimatförändringarna på allvar. Den globala uppvärmningens "långsamma våld" mot jordens livsuppehållande system är på väg att bli ett hot mot vår överlevnad.
I det ljuset har vi beslutat att inte längre resa med flyg. Inte för att döva våra samveten. Inte för att skicka skuldkänslor på dem som flyger. Inte för att vi tror att flygresor är den primära orsaken till klimatförändringar. Utan som ett litet konkret tecken på vår vilja att röra oss i en annan riktning. Vårt beslut bygger på tre grundläggande bibliska motiv.
Läs även: Björn Wiman: "I klimatkrisen behöver vi det religiösa språket”
1. Gud har skapat himmel och jord. Av olika skäl har detta ofta uppfattats som mindre förpliktande för den som vill ta Jesus på allvar. Som om kampen om jorden kunde nedgraderas i förhållande till den enskilda människans relation till Gud.
Aposteln Paulus skingrar alla sådana föreställningar när han skriver om Kristus: ”I honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.”
Frågorna tränger sig på när Bibelns profeter granskar en livsstil som förödmjukar jordens integritet. ”Varför är landet fördärvat, förbränt som en öken där ingen färdas?” Det svar Jeremia får – ”Därför att de har övergett min lag, som jag förelagt dem” – viftas bort av ett folk som jagar vidare med sina liv. ”Ingen bryr sig om det”, konstaterar profeten korthugget.
2. Jesus kallar oss att följa honom på livets alla områden. Sekularisering visar sig mer i hur vi lever än i hur vi firar gudstjänst. Vad händer när den kristna tron avgränsas till den privata sfären, där Jesus enbart uppfattas intresserad av vår andlighet plus vissa personliga moralfrågor? Det som rör arbete, pengar, konsumtion, resor, matvanor och kultur lämnas utanför evangeliets sfär. Här blir i stället samhällets mainstreamvärderingar rådande.
Ingenting i de nytestamentliga texterna antyder att kallelsen att följa Jesus enbart omfattar det inre livet. Om himmel och jord skapades i Kristus, då måste himmel och jord mötas och försonas i Kristi efterföljelse.
Därför är det som händer med klimatet och jorden en lika självklar del av den kristnes kallelse som bönen. Inte minst när de som drabbas hårdast är de mest utsatta.
Läs mer: Carolina och Eric lever klimatvänligt
3. Det kristna livet mäts inte i resultat utan i trohet. "Är det inte redan för sent att vända utvecklingen?" frågar många uppgivet. Här skiljer sig det kristna lärjungaskapet från en sekulär världsbild: vi tror på en större värld än den synliga. Våra handlingar drivs djupast inte av vilka synliga resultat vi kan uppnå, utan av trohet mot Kristus. Därför är det möjligt att välja att hoppas även när läget känns hopplöst.
De dramatiska beskrivningar av apokalypsen som Jesus ger i slutet av evangelierna, mynnar ut i en enkel och konkret bild: ”Tänk er en trogen och klok tjänare som av sin herre satts att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid. Salig är den tjänaren när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall.”
Gör vad han skall. Jesus ställer inte frågan: Har ni räddat jorden? Har ni evangeliserat alla folk? Har ni fått se församlingen växa? Frågan är en annan: Har ni gjort det ni fick i uppdrag att göra? Resultatet är inte vår sak. Vårt ansvar är att göra vad vi kan.
Flygning är inte den primära utsläppskällan till koldioxid i världen. Att vi väljer att avstå från just flyget handlar snarare om dess symbolvärde. En majoritet av alla flygresor görs inte på grund av arbete, släkt i andra världsdelar eller funktionsnedsättningar. Om vi drar oss för att välja bort vad vi utan problem borde kunna undvara, hur ska vi då kunna göra de betydligt större förändringar i vår livsstil som kommer att visa sig nödvändiga framöver?
Men kristet lärjungaskap handlar inte primärt om vad vi avstår från. Varje nej måste utgå från ett framåtblickande ja, där Gud kallar oss till fördjupande gemenskap med honom. Om ett vakuum inte fylls med hopp kommer någon att fylla det med rädsla.
Läs också: Teolog: ”Kristna måste ta miljöhänsyn”
Utmaningen i dag är att hålla ihop två saker: å ena sidan beslutsamheten att bjuda motstånd mot de krafter och den retorik som driver oss att bygga såväl mentala som fysiska murar mot det lidande som klimatkrisen redan nu skapar runt om i världen. Å andra sidan, en inre självrannsakan, född ur bön och den stillhet som får vår samhörighet med Gud att bli en fördjupad upptäckt av hur våra liv är sammanflätade med vår broder och syster som lider.
I det beslut vi tagit är vi medvetna om risken att uppfattas som dömande, ensidiga och självrättfärdiga. Men vi har bedömt den risken som försumbar jämfört med att passivt se på medan Guds underbara trädgård förvandlas till utbränd ödemark och strömmen av klimatflyktingar fortsätter att öka.
Peter Halldorf, författare
Magnus Maln, författare
[ Klicka här för att kommentera artikeln på Dagens Facebooksida ]
