Om du inte står för något så riskerar du att falla för vad som helst. Dagens samhälle anklagas ofta för att vara alltför flyktigt. Vi stöter på det i politiken och i debatterna men även i kyrkan. Vi lever i ett slit-och-släng samhälle där vi konsumerar allt från räkor till relationer. Nu är det dags att vi tar ut bjälken ur vårt kyrköga. Du har gissat rätt – det är dags att prata om strategier och församlingsplanteringar.
Sveriges kyrkor verkar ha fått det här med församlingsplantering om bakfoten. I stället för att gå ut och sprida evangeliet och allteftersom människor kommer till tro plantera nya församlingar där behovet uppstår verkar dagens församlingar mest plantera nya kyrkor där det redan finns gott om församlingar, ofta i större städer. Strategin ser ut som så att man bygger kyrkor för att sedan eventuellt nå ut till samhället i hopp om att kunna fylla de nybyggda kyrkraderna.
I Nya testamentet är budskapet tydligt. Uppdrag nummer ett som Jesus ger oss lyder: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Detta är precis vad Jesu efterföljare gjorde. De gick ut, människor kom till tro och därefter planterades församlingar på den platsen. Nyckeln verkar alltså vara att låta församlingar födas där behovet uppstår. Detta är den bibliska strategin och därför borde vi ta efter den. Detta koncept borde vi inte ha så svårt att ta till oss. Det funkar precis som i en marknadsekonomi där marknaden styrs av utbud och efterfrågan.
Det borde inte vara någon nyhet för någon att vi har stora integrationsproblem i Sverige. Många kyrkor går före med goda exempel i denna fråga. Ändå är segregationen ett faktum i våra församlingar. Läser man vidare i Apostlagärningarna och de breven som är skrivna från Paulus till de olika församlingarna blir det snart tydligt att allt inte flöt på helt oproblematiskt. De är oense och arga. Det uppstår kulturkrockar och kriser. De första församlingarna var en härlig, mångkulturell röra många gånger. Lösningen är inte att olika grupperingar går skilda vägar. Om vi vill bli tagna på allvar när vi vill stå samhället till tjänst i dessa frågor måste vi jobba mer omfattande med integration inom våra kyrkor för att sedan ta med oss den modellen ut på gator och torg.
Kan det vara så att folk är lite rädda för att belysa just detta ämne? Det finns trots allt en risk för att låta bakåtsträvande. Självfallet är det är fantastiskt med församlingsplanteringar. Det är härligt när församlingen växer, byggs ut och tar samhällsansvar. Tänk att få vara med och se Sveriges församlingar uppfylla sitt syfte – såsom i himmelen så ock på jorden. Men det är viktigt att vi diskuterar vårt bakomliggande ”varför”.
Hur kan vi komma bättre överens i församlingen? Hur kan vi jobba tillsammans, mot samma mål när vi inte är överens om hur målen ska uppnås? Lösningen är att så långt det går försöka efterlikna Jesus exempel. I Ordspråksboken 27 står det att järn ger skärpa åt järn, människa åt människa. Vi går miste om en viktig aspekt när det kommer till församlings- och karaktärsbyggande när vi hela tiden söker oss vidare till något som "passar oss bättre", där majoriteten tänker som vi. Vi behöver varandra för att bli så skarpa Jesu-lärjungar det bara går. Vi måste våga gilla olika och med kärlek ta oss an varandra i debatten. På så sätt går vi framåt tillsammans som Kristi kropp och personligen, som enskilda lärjungar.
Det är okej att gilla olika. Men i stället för att tycka och tolka olika och utvecklas därifrån väljer många att bryta sig ut och starta eget. I stället för att göra alla folk till lärjungar och utifrån det naturliga behovet av en ny församling plantera en sådan ser vi mycket mer hur "redan-frälsta-strömningar" där människor "kyrksurfar" och försöker hitta den församling som passar bäst för det personliga behovet. Det är fel strategi att plantera en ny församling för att du inte gillar lovsången i din gamla. Bara för att jag inte håller med dig betyder det inte att jag hatar dig. Detta är något som vi som samhälle och kyrka måste lära oss på nytt.
Alice Gatenheim, personlig assistent
