Tiggeri är inte en lösning för något. Det är varken en lösning för socialt utsatta grupper, för samhället i stort eller för situationen i många av de EU-länder som Lennart Bondeson nämner (Dagen den 9 januari). Domen från högsta förvaltningsdomstolen är ett steg i rätt riktning. Men det behövs ett nationellt förbud mot tiggeri för att komma åt problemet på riktigt.
Låt oss vara tydliga med vad problemet är. Människor som tigger på gatorna lever i en oerhört utsatt situation och under fruktansvärda omständigheter. Det är sannolikt mycket svåra situationer i speciellt Rumänien och Bulgarien som är anledningen till att EU-medborgare åker till Sverige för att tigga. Men när tiggeriet är det bättre alternativet, då står någonting väldigt fel i Europa. Det betyder inte att tiggeriet ska eller kan vara ett alternativ för människor.
Tiggeri är ett destruktivt socialt mönster där människor utanför välfärdens ramar på ett förnedrande sätt tvingas få ihop en försörjning. Genom att acceptera tiggeriet som fenomen utan ett försök att förhindra det, förpassar man dessa människor till ett permanent utanförskap. Ett permanent utanförskap som inte bara berör vuxna som tigger utan även deras barn och familjer. Samhället är fyllt av flera destruktiva sociala mönster som lagen reglerar på olika sätt. Varför? Inte för att straffa människor som lever i en oerhört utsatt situation utan tvärtom, för att just människor i utsatta situationer ska hjälpas.
Läs mer: Lennart Bondeson: Bekämpa fattigdom – inte tiggare
När Martin Valfridsson som var regeringens egna utredare i frågan presenterade sin slutredovisning menade han att man inte bör ge pengar till tiggare. Detta eftersom det inte hjälper människor ur fattigdom. Tvärtom kan det få andra negativa långsiktiga konsekvenser. Det gäller även bosättningsproblematiken. Alla är överens om att olagliga bosättningar inte kan accepteras. Precis som Valfridsson också säger, att överlåta särskilda områden i städer till bosättningar är inte heller en lösning då det riskerar att skapa slumområden och ännu större utanförskap. Så vad är lösningen? Om man inte kan svara på den frågan och samtidigt låter tiggeriet fortgå, då accepterar man en fruktansvärd tillvaro för människor.
Lennart Bondeson har rätt i en sak. Problemet med beslutet från Högsta förvaltningsdomstolen är risken att tiggeriet flyttas till andra kommuner. Därför vore det bättre med ett nationellt tiggeriförbud. Då kan det ske betydligt större samordning och framför allt så kommer risken för att tiggeriet förflyttas mellan kommuner att minimeras.
Svaret på detta kan inte vara att kommuner och enskilda näringsidkare inte ska kunna begränsa tiggeriet på sina områden, tvärtom är det deras uppdrag att se till att det finns en ordning i kommunerna oavsett om det gäller tiggeri eller illegala bosättningar.
Kriminell organisering och människohandel som har förekommit i alldeles för många fall, visar dessutom på ett större problem. Alldeles för ofta har det kommit fram hur människor, särskilt i en mycket utsatt ställning utnyttjats. Att hänvisa till att människohandel redan är ett brott är faktiskt att blunda för problemet. Det är betydligt mer strukturellt än så. Det var bland annat därför Martin Valfridsson själv bytte uppfattning till att förespråka ett förbud. Den oron måste tas på allvar.
Ett förbud skulle dessutom göra det enklare att fokusera på fattigdomsbekämpning i många av de EU-länder som berörs av det. Fokusera på de viktiga åtgärder som behövs för att förbättra situationen. Dessutom behöver vi kunna lägga en större press på EU-länder som inte gör sitt jobb, som inte hanterar fattigdomen och den utsatta positionen många människor befinner sig i. Det är inte heller syftet med den fria rörligheten och europasamarbetet att EU-medborgare ska kunna åka till andra länder utan försörjning och bostad. Det kan inte vara någon annans än EU-ländernas egna ansvar.
Ett tiggeriförbud är inte lösningen på alla problem. Civilsamhällets insatser är avgörande för att hjälpa människor som befinner sig i Sverige. Men lösningen kräver EU-insatser för att hjälpa EU-länder som har problem men också att sätta press på att de ska fullfölja sin skyldighet att bekämpa fattigdom. Däremot är det inte någon lösning att passivt acceptera människor som lever i parallellsamhällen och utanförskap. Därför behövs ett tiggeriförbud för att kunna hantera detta problem och KDU kommer inte att vika från att ta tag i dessa svåra frågor. Det är faktiskt inget annat än ett svek emot dessa människor att låta tiggeriet fortsätta.
Martin Hallander, förbundsordförande KDU Sverige
