Den pågående debatten i Dagen om förhållandet mellan evolution och tron på en personlig Gud lider av en brist. Man ställer Gud mot tron rakt av, och diskuterar två huvudspår, antingen att evolutionen står i motsats till Gud, eller att evolutionen är Guds verktyg. Man kan dock hitta stöd för en helt annan ingång till frågan om man inte bara utgår från biologi, utan även tar med den moderna fysiken i bilden.
Fram till för lite drygt hundra år sedan hade man inom fysiken en bild av att naturen fungerar enligt stränga lagar där all verkan hade en orsak. Om man visste allt om alla atomer i universum vid ett viss givet ögonblick skulle man i princip kunna räkna ut allt som skulle komma att ske.
Denna mekaniska syn på universum ledde först till att tron på en personlig Gud fick retirera – hur skulle Gud kunna verka inom denna kosmiska maskin? – och med tiden till att ateismen bredde ut sig. Om Gud ändå inte kunde verka inom sin skapelse, vad är det då för vits med en personlig Gud?
Läs mer | Evolutionsteorin går på tvärs med vetenskapen
Det senaste seklet har vi upptäckt att denna bild inte stämmer, även om de insikterna inte riktigt nått fram till det allmänna medvetandet. Den stora allmänheten är dock förlåten, för kulturpersoner, medierna och även stora delar av vetenskapssamhället har inte heller insett detta, och än mindre reflekterat över vad detta betyder för vår syn på Gud och vetenskap.
I dag vet vi att de grundläggande processerna i all materia, i atomernas värld och mindre, inte är strikt lagbundna, utan att det finns ett betydande mått av slump med i sammanhanget. Radioaktiva sönderfall är en effekt av detta; vissa atomer sönderfaller slumpmässigt och det finns inget sätt att veta på förhand när och hur en atom ska byta skepnad. Dessa radioaktiva sönderfall och den närbesläktade kosmiska strålningen från rymden utgör ”motorn” i evolutionen. De orsakar de flesta förändringar i arvsanlagen som gör att nya arter med tiden kan utvecklas.
Man kan argumentera för att samma processer ligger bakom den fria tanken och den fria viljan. Vi tänker genom att svag elektricitet rör sig genom det myller av nervtrådar som utgör hjärnan. Om ett radioaktivt sönderfall frigör lite elektricitet i ett visst ögonblick kan en tankebana ta en ny, oväntad väg i nästa korsning i hjärnan. Utan sådana slumpprocesser skulle vi knappast kunna tänka genuint nya tankar.
Läs mer | Evolutionen och Gud är inte konkurrenter
Antag att Gud finns, och att Gud är kärlek. Då vore det logiskt att Gud har ett behov av att få visa kärlek, och då krävs det en motpart att kunna ha en kärleksfull relation med. Därför skapade Gud människan till sin avbild; vi kan känna kärlek – det är den viktigaste egenskap som gör oss till Guds avbild.
Sann kärlek förutsätter ett fritt val. Sätter man en pistol mot någons huvud och säger ”älska mig!” kan man nog få personen att betyga sin kärlek i ord, men det rör sig nog mer om läpparnas bekännelse än verklig kärlek. Sann kärlek kräver därför en möjlighet att tacka ja, men också att tacka nej. Den fria viljan är därmed en förutsättning för kärlek (och även dess avarter, tråkigt nog).
Det är samma naturlagar och samma processer på atomnivå som dels gör den fria viljan möjlig, dels driver evolutionen. Därmed måste man inte se evolutionen som Guds egentliga mening och mål, och inte heller som en antagonist till vår Herre.
Man kan i stället se att Guds mening med skapelsen är att göra kärleken möjlig i världen, och då fick vi evolutionen ”på köpet”. Evolutionen skulle med detta synsätt inte vara målet i sig, utan en ”biverkning” av att skapelsen måste kunna inrymma något viktigare: Guds kärlek.
Personligen ser jag evolutionen som en bieffekt av att Gud var tvungen att välja naturlagarna före skapelsen (alias Big Bang) på ett sätt som gjorde kärlek möjlig. Eftersom evolutionen blev en konsekvens av detta ser jag evolutionen som en yttring av Guds omsorg om skapelsen, och en yttring som möjliggjorde Guds närmast frenetiska skaparglädje.
Läs mer | Evolutionsteorin är vår tids största bluff
Däremot måste man inte med detta synsätt tro att allt som sker i skapelsen är Guds omedelbara mening. Gud släppte lite på kontrollen och tillät fri vilja, trots att det öppnade för att människor även kan vända sig bort från Gud, och att det kan gå snett i skapelsen lite nu och då. Detta gjordes för att för Gud är kärlek viktigare än kontroll. Gud bor överallt, men vårt hjärta är den boning där han helst önskar vara.
Jan Blomgren, professor i kärnfysik och församlingsledare i Lyckebokyrkan, Uppsala
