Kristen utbildning är ett urgammalt fenomen i Sverige och i hela världen. Egentligen började det med att Jesus undervisade såväl sina lärjungar som folket på ett extraordinärt sätt. En ledande profan pedagog som professor Tomas Kroksmark anser till exempel att den metodik och pedagogik som Jesus använde sig av i den så kallade Bergspredikan är oöverträffad.
Utifrån dessa rötter föddes det moderna skolväsendet och år 1085 inrättades Katedralskolan i Lund, den första skolan i Sverige.
I dag är den skolan ett blomstrande högskoleförberedande kommunalt gymnasium. I modern tid har bland annat Max von Sydow, Kattis Ahlström och Henrik Stensson gått på Katedralskolan.
Lika effektiv, bra och kunskapsbaserad som utbildning på en sund kristen grund är, nästa lika effektiva har olika motkrafter varit på att bekämpa denna värdegrund och denna utbildningsform. År 2029 är det 1200 år sedan Ansgar påbörjade kristnandet av Sverige, så det kan vara på sin plats att påminna om att kristen utbildning, trots att den i dag inte direkt dominerar marknaden, över tid och på ett envist sätt finns kvar – och kommer tillbaka. Från att totalt ha dominerat den svenska skolan i kraft av sin historia och genom den lagstiftning som gällde så kollrades kristen utbildningsfilosofi och praktik i stort sett bort från de svenska skolorna mellan åren 1940–1969. Grundläggande för detta var och är, det socialdemokratiska manifestet från 1897 där det slogs fast att religion är en privatsak, skilt från det offentliga rummet. Och skolor är ju som bekant belägna i det offentliga rummet.
Ur Skolkommittén från 1940 som blev Skolkommission 1946, initierad av Tage Erlander, skapades läroplanerna Lgr-62 och Lgr-69 av drivande personer som Alva Myrdal, Stellan Arvidsson och senare Olof Palme och Ingvar Carlsson.
Noterbart är att kommissionsarbetet, vilket låg till grund för de två läroplanerna (som i sin tur kom att marginalisera Gud och föräldrar och även försvaga kunskapsinhämtningen i skolan) hade landat i att den svenska skolan skulle fortsatt vila på en varm och inkluderande evangelisk grund. Den kristna etiken skulle vara den samlande faktorn för både troende och icketroende. Kommissionsarbetet hade, trots socialdemokraterna ansträngningar emot, en positiv ansats till religionsfrihet i skolan utifrån den kristna etiken som bas. Väl paketerat i läroplanerna Lgr-62 och Lgr-69, fuskades sedan det kristna inflytandet bort – av Socialdemokraterna.
Samma hållning som kommissionen landat i, hade senare Alf Svensson (KD) när han med pondus inför införandet av den nya läroplanen Lpo-94 hävdade att den kristna etiken fortsatt borde gälla i hela den svenska skolan. Det skrevs in i läroplanens portalparagraf att svensk skola vilar på kristen etik och västerländsk (pluralistisk och mångsidig var tanken) humanism. Detta kvarstår i de nuvarande läroplanerna.
Hur kunde det då i praxis komma att tolkas att svensk skola ska vila på en ensidigt sekulär och ateistisk humanism? Vart tog värmen, inkluderingen och det historiska arvet vägen? Och hur kunde de politiska besluten komma att så till den milda grad omtolkas?
I det ljuset blir det begripligt att kristendomsbekämpare är livrädda för att mindre än en procent av svenska föräldrar väljer kristna friskolor för sina barn och ungdomar. Det är inte de kristna friskolorna i sig själva som primärt är hotet. Snarare är det den konkreta påminnelsen om att en varm och inkluderande kristen etik, i samspel med ett pragmatiskt västerländskt humanistiskt tänkande, fortfarande på ett lågmält och irriterande sätt blockerar de maktambitioner som ovan beskrivs. Det gäller kampen mot religionsfrihet i det offentliga rummet.
Hur vill då denna lilla irriterande rest, de kristna friskolorna, bemöta offensiven som gestaltas i punkt 57 i januariöverenskommelsen om ett etableringsstopp för konfessionella friskolor?
Här finns det en stor enighet bland oss som arbetar med dessa skolor och de som på olika plan stöttar oss om att den kristna etiken inte spelat ut sin roll i svensk skola. Mer än 50 procent av det svenska folket vill, enligt Dagens och de kristna skolornas Sifo-undersökning för cirka två år sedan, ha kvar kristna friskolor.
Värme och inkludering var något som Skolkommissionen talade om efter andra världskriget. I dag är det många fler än de kristna friskolornas förespråkare som fortfarande anser att värme, inkludering och objektiv kunskapsinhämtning bör vara grundtonen i den svenska skolan inför en utmanande men spännande framtid.
Denna väl beprövade form av värdekonservatism behöver på nytt samverka med alla goda och frisinnade krafter inom liberalismen och socialdemokratin. Tillsammans kan vi en gång för alla, skrota målsättningen att avskaffa religionens plats i det offentliga rummet. Detta bör ske i god tid före 2029.
Bo Nyberg, ordförande Kristna friskolerådet
