De anhöriga till offren trängs runt presidenten, som kommit till flygplatsen i New York för att trösta och lyssna. En av presidentens medarbetare råkar titta in i det intilliggande andaktsrummet, som tömts på människor då presidenten anlände.
Där ser han en ensam kvinna, på knä, i bön. Det är Hillary Clinton, hustru till presidenten, metodist och senare själv senator, utrikesminister, presidentkandidat.
Tillfället är ett par dagar före invigningen av OS i Atlanta. Ett plan har störtat i havet öster om New York. Att det var ett tekniskt fel vet man ännu inte. Ett bombattentat misstänks vara orsaken. Den som tittar in i kapellet och ser den ensamma, bedjande kvinnan, skriver senare om det i sina memoarer. Hans namn är Richard A Clarke. Under en rad presidenter arbetade han med säkerhetsfrågor, däribland hot från terrorgrupper.
För att begrunda parallellerna mellan de hätska angreppen från höger mot Hillary Clinton och det motsvarande i europeisk samhällsdebatt kan vi först gå till ett panelsamtal i Wien mellan företrädare för en rad samfund i olika världsreligioner. Michael Chalupka är tidigare föreståndare för de protestantiska kyrkornas samarbetsorgan för diakoni i Österrike. Han är nu en av tre föreslagna som ny luthersk biskop i Wien. Det finns, säger han (enligt den ledande dagstidningen Der Standard 17 mars) en "nationell rasism", som för att uppfattas som mer legitim, uppträder i skydd av kulisser som den plockat åt sig från det religiösa.
Han syftar på regeringen i Österrike. Den är ett prov på det slags maktprojekt som nu klyver borgerlighet och främst konservatism i Europa, även i Sverige. I regeringen i Wien samverkar det som förut var de katolska kristdemokraterna med ett parti som blivit en förebild för radikal höger, från Italien till Sverige. Det leddes av Jörg Haider, men numera av Hans-Christian Strach.
Med skenkristna ideologiska kulisser omger sig även Viktor Orbán, Ungerns regeringschef, försvarad och beundrad inom svenska SD. Han har gjort landet till en auktoritär, enpartibehärskad stat. Han har manipulerat valsystemet, inskränkt pressfriheten och tystat oppositionspressen genom uppköp utförda av regimberoende oligarker.
Den "nationalism" som är förklädnad för Orbáns auktoritära antiliberalism har under åren haft genklang i flera av de mer etablerade kyrkosamfunden i Ungern. Gabriel Byström beskrev 2017 denna teologiska dikeskörning i en läsvärd och oroande bok om Polen, Ungern och Ryssland.
Men i Ungern verkar också en metodist, pastorn Gabor Ivanyi, ledare för Ungerska Evangeliska Samfundet. Det bildades som en regimkritisk metodistisk utbrytargrupp i protest mot kommunistdiktaturens kontroll av kyrkorna. Sedan 2011 är samfundet åter svartlistat, nu av Orbánregimen. Som politisk repressalie mot en oppositionell röst ströks dessa metodister från listan över registrerade – och av staten gynnade – trossamfund.
New York Times hade den 15 mars ett reportage om pastor Ivanyi, som för en tid sedan sa att det regeringschefen Orbán gör "är oförenligt med Kristi lära. Det är raka motsatsen till vad Bibeln säger om hur behandlingen av fattiga, om rättvisa och om ansvarsfullt tjänande."
Det lilla metodistiska samfundet med 18 000 medlemmar har förhållandevis stor diakonal verksamhet, även för flyktingar. Orbánregimen försöker däremot i sin propaganda få en monoetnisk ungersk nationalism att framstå som ett försvar för kristendomen.
Det existerar inget sådant som en ungersk etnicitet, säger pastor Ivanyi till New York Times, det finns bara ett ungerskt språk.
Ironiskt var det Ivanyi som en gång vigde Orbán och hans hustru kyrkligt, efter att de tidigare gift sig borgerligt, och även döpte två av hans barn. Orbán närmade sig på 90-talet det kyrkliga efter att tidigare ha varit avvisande. Några år senare bytte han ideologi. Han slutade att kalla sig liberal och förflyttade sig först till konservatism och sedan till auktoritär högerradikalism. Där görs antiliberalism till honnörsord och det kyrkliga blir utnyttjat som regimredskap i agitation och maktutövning.
Denna regering har inget gemensamt med kristendom, säger pastor Ivanyi till New York Times. Både han och Hillary Clinton, som båda är präglade av metodismen, har fått se hur deras högerradikala politiska fiender, trumpister och orbánister, fortsätter att ha både beundrare och medlöpare bland såväl förmenta "evangelikala" som mer auktoritärt sinnade katoliker.
Inte heller Trumps och Orbáns propagandametoder tycks stöta bort sådana som tror på den radikaliserade högerns ledare, men också påstår sig vara kristna. De tiger och samtycker när de hör det organiserade Clintonhatets skränande talkörers budskap om att "låsa in henne". De öppet antisemitiska och statsbetalda ungerska plakatkampanjerna upprepas och fortgår, under förströdd likgiltighet i kristna sammanhang i alltför många länder.
Finns det ingen gräns där ekumeniken och de internationella samfundsrelationerna till sist blir en verksam motkraft? Hur många ska tiga innan stenarna börjar ropa?
Åke Wredén, tidigare politisk redaktör, Nerikes Allehanda
