När Markus Frid skriver, den 18 april, om Jesu försoningsdöd och formulerar sig på följande sätt: "Varför är avrättandet av Gud själv centrum i den kristna världsbilden?" och "Gud straffar inom sitt väsen sig själv", så är han i stark otakt med Jesu egna ord om vad som hände på korset.
Förkunnelsen om vad som hände på korset när Jesus gav sitt liv till försoning för en hel värld får aldrig ske med överdrifter och på bekostnad av vad Jesus själv säger. Han är sann Gud och sann människa, hundra procent Gud och hundra procent syndfri människa.
Han är en dubbelnatur: evig Gud som antagit syndfri mänsklig natur i jungfru Marias moderliv genom ett mirakel av den helige Ande; och Jesus säger något helt enastående om sig själv när det gäller uppståndelsen av hans jordiska kropp. Han säger, i dialog med judarna: ”’Riv ner det här templet, så ska jag resa upp det på tre dagar” Judarna svarade: ”I fyrtiosex år har man byggt på det här templet, och du ska resa upp det på tre dagar!” Men templet han talade om var hans kropp.
När han sedan uppstod från de döda kom hans lärjungar ihåg att han sagt detta, och de trodde på Skriften och på ordet som Jesus hade sagt" (Joh 2:19–22). Jesus upprepar detta i Joh 10:17–18.
Anden är lika delaktig som Fadern och Sonen: ”Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er…” (Rom 8:11). När Skriften talar om uppståndelsen så säger den vanligtvis att ”Gud uppväckt Jesus”, och den hela och fulla dynamiska innebörden i detta betyder att ”Fadern, Sonen och Anden” tillsammans väckt upp en mycket, mycket speciell mänsklig kropp från döden.
Petrus visar att försoningens innersta väsen handlar om en separation i Jesu dubbelnatur: "Han blev dödad till kroppen men levandegjord genom Anden" (1 Pet 3:18). Och det har aldrig någonsin skett någon död i Guds eviga treeniga väsen.
Sant är däremot att universums Skapare och Upprätthållare har hängt uppspikad på korset och där framburit ett fullkomligt syndfritt mänskligt offer för en hel värld. Det är också därför som Skriften ofta upprepar och betonar ” Jesu Kristi kropp” (Heb 10:10) som syndoffer.
Smärtan och lidandet som Jesus, i egenskap av fullkomlig, syndfri människa led för hela mänskligheten i det han blev fullkomligt övergiven av Gud när han blev gjord till en "förbannelse" för vår skull, står bortom all mänsklig fattningsförmåga. Skriften säger att Jesu lärjungar trodde på detta sätt, och alla Guds barn är inbjudna till att dela deras tro.
Sven Degerfeldt, Göteborg
