Jag har haft förmånen att få lära känna två begåvade kvinnor från ett annat land och en annan kultur. De råkade hamna utanför min dörr, och jag och min fru beslutade oss för att öppna och släppa in dem i vårt hus, i våra liv. Det beslutet resulterade i två år av gemensamt boende, matlagning, dagliga rutiner, ömsesidigt lärande, nya insikter och uppvaknanden. Det har blivit många samtal kring matbordet om svenska språket, om hur samhället fungerar med möjligheter, skyldigheter, rättigheter, kombinerat med spännande insikter om social interaktion.
Varje dag arbetar jag med Välfärdsutmaningen. Det faktum att vi i Sverige är alldeles för få i arbetsför ålder för att kunna upprätthålla den välfärd vi förväntar oss. Vi kämpar med rekrytering inom många olika områden, inte minst inom hälso- och sjukvården. Vi lägger enorma summor på utlandsrekrytering.
Samtidigt flyr människor runt om i världen för sina liv. Några har turen att komma till Sverige. Många har kompetens som kan komma vårt samhälle till godo, men vad gör vi?
Jo, vi placerar dem i förvar, i väntan på utredning. En utredning där någon annan ska besluta om ålder eller religiös övertygelse. Människor med livserfarenhet, företagsamhet, högskoleutbildningar tillåts brytas ned. Vi ifrågasätter inte bara deras trovärdighet, vi tar ifrån dem deras värdighet. När vi i Sverige hävdar att vi gör professionella, opartiska utredningar och bedömningar. När vi låter en muslimsk kvinna med stöd av manlig muslimsk tolk förhöra kvinnliga konvertiter, tycker jag att nonchalansen är häpnadsväckande. Min kritik riktar sig inte mot någon enskild religion utan mot det faktum att det inte ses som en uppenbar risk för bristande opartiskhet.
De båda kvinnorna blev nyligen kallade till förhandlingar i Migrationsdomstolen. Förhandlingar som avbröts efter en halvtimme. Advokaten som kan språket som tolkades avslöjade att tolken vare sig hade nödvändiga språkliga kunskaper eller var insatt i en kristen vokabulär. Orden i rummet förmedlades inte på ett korrekt sätt. Precis på samma sätt som kvinnorna upplevde det vid samtalen på Migrationsverket. Nu skedde det för andra gången och det i en domstol. En svensk domstol, som utifrån de asylsökandes berättelse om sin tro, hur de upplever, lever och utövar den, ska avgöra trovärdigheten i deras konvertering. Och dessutom fatta beslut om de har tillräckliga skäl för att få stanna. Hur många asylsökande har varit i en liknande situation, men inte haft förmånen att ha någon med inflytande på sin sida, som kunnat stå upp för att tolkningen är oacceptabelt undermålig?
Visst förstår jag att det kan ske misstag. Men är det någonstans i vårt samhälle vi bör förvänta oss högsta kvalitet så är det i våra domstolar. Hur kan det vara möjligt att använda tolk i en rättsprocess utan att säkerställa kompetens och kvalitet för det som ska utföras? Ingen skulle drömma om att en operationsavdelning tog hjälp av psykiatrin för att söva sina patienter.
Jag skäms när jag möter mina vänner. Det jag berättat om trygga, säkra Sverige, riskerar att inte vara sant. I min ambition att se det goda i vårt land har jag försökt förklara för dem hur Migrationsverkets utredning kunde bli av så låg kvalitet. Jag har försökt få dem att ändå känna sig trygga i den process som de är i. Men när de i en svensk domstol utsätts för risken att bli felaktigt bedömda för att deras berättelse inte blivit korrekt tolkad, då finns inga ursäktande.
Jag har respekt för att vi behöver en säker asylprocess. Men då behöver även rättsväsendet förstå begreppet personcentrering. Vi behöver utgå från den individ som finns framför oss. Vi behöver säkerställa unika behov utifrån resurser, eventuella begränsningar och omgivningsfaktorer som hen har, för att sedan göra bästa möjliga med de resurser som står oss till buds. Det krävs att vi har nödvändig kunskap om det som ska handläggas. Det krävs ett helhetsperspektiv och det krävs att det som sägs i rummet blir korrekt återgivet och kan förstås av inblandade parter.
Det är vår skyldighet att med värme, vänlighet, omtanke och respekt stå upp för våra medmänniskor som flytt från helt andra förutsättningar, en helt annan värld. Vi behöver varandra, av många olika anledningar.
Vi måste också stå upp för ett rättssamhälle av hög kompetens och kvalitet. Livsavgörande beslut behöver fattas utifrån kompetens, fakta och klokskap, inte tillfälligheter, förlegad kunskap eller enfald.
Micael Edblom, läkare, specialist i rehabiliteringsmedicin
