Låt mig inledningsvis berätta om min egen politiska väg. Bonddräng, folkhögskola, socionom, barnavårdsman i Göteborg, socialchef i Kungälv, riksdagsledamot 1957–1991. Broderskapsrörelsens ordförande 1968–1986. President för The International League of Religious Socialists 1983–2003. FN-delegat, delegat vid den Europeiska Säkerhetskonferensen i Madrid 1980–1983, ledamot av Europarådet i fyra år. I riksdagen var jag ledamot av social- och utrikesutskottet, utrikesnämnden. Ledamot av Socialdemokraternas gruppstyrelse. Jag var även vice ordförande i riksdagens kristna grupp under många år.
Min själ och min plattform som politiker var de kristna Socialdemokraterna/Broderskapsrörelsen, vars grundbult var bibelordet "Bären varandra bördor".
En journalist frågade en yngling vid ett av våra familjeläger vad han tyckte om lägret. ”Bra – här får man heja på både Jesus och Palme”. Så är det för mig. Både Jesus och politiken.
Det finns ett övergripande kristet värde: rättfärdighet.
Rättfärdighetens furste, av Davids hus den störste, heter det. Jesus drev ut månglarna ur Templets förgård, han svarade den rike ynglingen att gå bort och sälja allt han ägde och ge åt de fattiga. ”Kom sedan och följ mig”. Vidare: Det går inte att tjäna både Gud och Mammon. Det är svåra och kraftiga ord, och vi kan bara delvis leva upp till dem.
På 1930-talet levde en japan vid namn Toyohiko Kagawa. Hans historia är ytterst intressant. Han var född i en buddhistisk familj under rätt krångliga förhållanden. Han läste engelska hos en amerikansk missionär, som använde sig av Nya testamentet som lärobok. Bra språkbehandling. Kagawa blev kristen genom dessa lektioner och därmed utesluten från sin familj. Han hann i varje fall ta sin lärarexamen. Därefter flyttade han till Kobes slumkvarter för att hjälpa människor i deras nöd. Där träffade han sin fru, fröken Vår. Hon delade hans intresse och arbete.
Efter omkring tio år kom han att fråga sig: Här hjälper vi enskilda individer men det kommer ständigt nya. Samhället måste förändras. Han startade ett socialistiskt parti (det finns fortfarande kvar), stödde lantarbetarnas fackliga kamp, kämpade för kooperationen (han var en gång Kooperativa förbundets och Missionsförbundets gäst). Han drev barnhem och skrev böcker, som översattes till svenska av ett samfundsförlag. Jag läste och tog intryck. Samhället måste förändras, även det svenska.
Min mor blev änka när jag var ett år. Far dog i lungsot/tuberkulos. Mor var pingstvän även om jag blev missionsförbundare. Min äldre syster – vi var bara två – blev fosterbarn hos en, likaledes missionsförbundare, och hon – liksom Stefan Löfven – fick ett bra hem. För mor blev det fattigvård. Som ung gick jag med henne, eller själv när jag blev lite större, flera kilometer för att hämta understödet hos ordföranden för fattigvårdsstyrelsen. Alltid i dennes hem.
I Örebro mötte jag Broderskapsrörelsen i Folkets hus en kväll vårvintern 1947, 22 år gammal. Jag arbetade då som fattigvårdsassistent i stan. Där mötte jag kristna arbetare. De hade framtidstro, mestadels var de medlemmar i stadens många frikyrkoförsamlingar. Men det fanns också en och annan statskyrklig och någon präst. Framför allt Broderskapsrörelsens mångårige ordförande, sedermera prost i Högalids församling i Stockholm och riksdagsledamot i första kammaren, Bertil Mogård.
De "kristnas parti" hette på den tiden Folkpartiet och vi hade många heta diskussioner med dem. Så småningom intog KDS Folkpartiets plats, borgerliga de också. De lockade en del kristna arbetare liksom Folkpartiet på sin tid. Lewi Pethrus var en gång kristen socialist.
Det har verkligen blivit lättare att leva i Sverige under min levnadstid och det är ett mer rättvist samhälle nu. Jag är nu 94 år gammal. Vad vi nu ser, här som andra håll i världen, är att rättfärdighetstanken får ge vika för mer egoistiska tankar. Rättfärdigheten är under attack. Reaktionen är på gång. Sanningen är, att vare sig Trump i USA och Bolsonaro i Brasilien hade kommit till presidentposten utan dessa högerkristna krafter. Sverige går inte heller fri från denna reaktionära politik.
Men Broderskapsrörelsen, i dag Socialdemokrater för tro och solidaritet, lever och är ett kraftfullt alternativ till dessa borgerliga krafter inom kyrkorna.
Evert Svensson, tidigare ordförande i Broderskapsrörelsen och riksdagsman för Socialdemokraterna
