Therese Ewert skriver i en debattartikel i Dagen att hon var "en av många medlemmar som valde att gå ur Kristdemokraterna" när jag 2016 gick i Pride-tåget. Låt mig bara slå fast: Under den period som Pride diskuterades vann KD fler medlemmar än förlorade. Dessutom har det strömmat till tusentals sedan dess. Men detta handlar inte om partitaktik.
Vi går i Pride för att vi tror att det är rätt. Vi står inte bakom allt i tåget. KD har till exempel en helt annan syn på sexköpslagen än RFSL. Det ska ingen behöva tvivla på. Men det ska heller inte behöva råda någon tvekan om huruvida KD står upp för hbtq-personers grundläggande rättigheter. Vi måste klara av att rannsaka oss själva och se att det tvivlet har funnits. Så ska det inte vara.
Jag gillar inte allt i tåget. Men det positiva överväger. Jag är övertygad om att sektionen Stolta föräldrar har räddat liv. Gett hopp till tonåringar som blivit förskjutna av sina föräldrar. Räddat tron på möjligheten att bli älskad för den man är.
Vad Therese Ewert än hävdar handlar Pride för de flesta om respekt och medkännande med utsatta grupper i vårt samhälle. Vi kan inte veta vad Lewi Pethrus skulle ha tänkt i dag. Men han sa att "mottot för ett parti skall vara allas bästa". Och ordet allas förpliktigar.
Vi behöver göra mer för att stå upp för vår nästa. Det kan göras på olika sätt. Precis som jag respekterar dem som går i Pride har jag respekt för dem som väljer att inte gå. Det viktiga är att arbetet sker. För mig är deltagandet på lördag bara en del.
Ebba Busch Thor, partiledare Kristdemokraterna
