Sommartid är konferenstid. De olika kristna konferenserna samlar åtskilliga tusen för gemenskap, uppbyggelse och utmaningar till överlåtelse. En del av dessa stormöten har sina rötter i 1800-talets folkväckelse och frikyrkorörelsens genombrott i vårt land, andra i 1900-talets väckelserörelse. Visst känns det tydligt att dessa vindar fortfarande blåser i vårt land.
Det finns mycket att glädjas åt. Ändå känner jag samtidigt en sorg. På något sätt känns det som att folkväckelsen på 1800-talet inte riktigt nådde ända fram, och i en mening är konferenserna denna sommar en bekräftelse på det. Jag tror att Gud ville något mer med väckelsen. Han ville nog inte att den skulle mynna ut i olika samfundsbildningar, som i dag ordnar sina egna sommarkonferenser. Låt vara att de är öppna ”för allt trons folk”.
Bland mina anfäder finns det sådana som var med mitt i det mäktiga och märkliga andliga skeendet i 1800-talets Sverige. Det är fascinerande att läsa deras vittnesbörd om hur tusentals och åter tusentals människors liv förvandlades och byar och städer förändrades av det jordnära evangeliets budskap. Men bilden av allt det goda som hände, när människor strömmade till missionshus och förbjudna nattvardsmöten i hemmen för att söka svaret på väckelsens stora fråga "Vad står det skrivet?", förlorar en ändå del av sin skönhet. Jag konstaterar nämligen att olika tolkningar av vad Bibeln lärde i vissa frågor ledde trons folk in i skilda läger.
När jag själv läser "vad som står skrivet" i Guds bok kan jag inte tro att detta var vad Gud ville med väckelsen. Där läser jag om den bön som Jesus bad för oss i skuggan av korset (Joh 17:20-23), och jag undrar hur vi kan undgå att känna en djup ångest över den splittring vi lever i. "Jag ber att de alla skall bli ett … för att världen skall tro att du har sänt mig." Bara några timmar senare skulle han ge sitt liv för världens frälsning. Då var vår enhet hans böneämne.
Jag läser om hur Jesus strax innan gav oss budet att vi skall älska varandra ”så som jag har älskat er”, Joh 15:12. Om vi säger oss älska Jesus måste vi väl känna hur starkt vår enhet låg på hans hjärta när han ber sin bön för oss.
Han vänder sig till Fadern med sin bön – det är alltså Gud som gör vår enhet möjlig, inte vi själva. Vi kan inte organisera fram en enad kyrka, bara i ödmjuk tro låta Guds helige Ande föra oss in i sann enhet.
Så den stora frågan är: vad är det hos oss som hindrar Gud från att besvara Jesu bön om enhet i Joh 17? Är det att vi håller fast vid vår ”rätt” att vara åtskilda från dem som i vissa stycken har en annan tolkning av läran än vi?
Strax innan Jesus bad för oss hade han instiftat den heliga nattvarden, som vi firar om och om igen till dess han kommer. I den måltiden uttrycker vi vår sanna identitet som församling: "Eftersom det är ett enda bröd, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd." Jag kan inte uttala den bekännelsen utan att känna vånda över att Kristi kropp är sönderbruten.
När jag fortsätter att läsa ”vad som står skrivet” ser jag tydligt konturerna av församlingen som en enda på varje ort. Lika tydligt tycker jag att Nya testamentet med emfas vänder sig mot en uppdelning av den lokala församlingen efter olika intressen eller olika betoningar av den kristna läran. Genom de bilder av de troendes gemenskap som målas upp – Kristi kropp, Andens tempel, Guds familj, ett heligt folk, Kristi brud och så vidare – tycker jag mig se enheten som obestridlig och splittringen som orimlig.
Men jag ser också hur den lokala församlingen på en ort fungerar praktiskt i mindre grupper utan att fördenskull göra våld på enheten. Så modellen är inte megakyrkor utan snarare husförsamlingar. Och enheten är inte detsamma som likformighet utan mångfald i gemenskap: olika lemmar i samma kropp, som betjänar och kompletterar varandra.
Det enda som inte är förhandlingsbart är den personliga tron på och bekännelsen till Jesus. Och så läser jag i Kol 3:14 om det som är avgörande för vår enhet: ”Det viktigaste av allt är att ni älskar varandra, för kärleken är det band som binder er samman till en fullständig enhet”, Kol 3:14. Och det var ju det som Jesus gett oss som ett bud.
Detta är, så långt jag förstår, de förutsättningar Bibeln ger oss för att Jesu bön om vår enhet ska kunna bli besvarad.
Jag har länge undrat över hur det är möjligt att ingen kyrkoledare eller teolog tycks reagera mot att den svenska kristenheten är uppdelad i olika samfund. Hur mycket jag än studerar Bibelns undervisning om församlingen kan jag inte komma till någon annan slutsats än att samfundsuppdelningen är obiblisk.
Bo Lenells,
författare
Läs även | Här är trossamfunden du inte visste fanns
Läs även | Kyrkoavgift till samfunden en succé
