Dagen skriver den 20 september om pastorers svåra roll i frikyrkan. Från Gamla testamentet hämtar jag tre exempel på faror för ledare:
Struktur. I 2 Mos 18 läser vi att Mose har skickat hem sin familj. Är han så tyngd av arbete att han inte har tid för sin familj? Mose får hjälp att organisera arbetet så att det också ska finnas plats för familjen.
Framgång. I 1 Kung 19 läser vi att Elia efter framgången på berget Karmel flyr ut i öknen och önskar sig döden. Tömd på energi, utbränd. Läkningen sker i tre steg: 1. Sömn och mat. 2. Promenader i naturen. Sex veckors vandring skapar ett avstånd mellan det som varit och det som ska komma. 3. Nystart. På berget Horeb får Elia ett nytt Gudsmöte och nya uppdrag. Ett av dem är att utse en efterträdare. Någon som ska axla den mantel han lämnar.
Motgång. I Psaltaren 73 skriver Asaf om motgångar som gör honom bitter. I början av psalmen skriver han att Gud är god, men han är nära att tappa fotfästet när han fylls av avund. Sedan följer en beskrivning av hur han blir orättvist behandlad och hur andra lyckas bättre. Asaf grubblar och försöker förstå men det är för svårt (vers 16). Så kommer han till insikt (vers 17), och från vers 21 kan han beskriva ett då och ett nu. Bitterheten har gett vika. Nu är han alltid hos Gud som leder honom på härlighetens väg.
Jag är ordförande i en församling. Pastorn slutar. Vår befattningsbeskrivning ger pastorn stort utrymme, men ingen riktning. Hur skriver vi en befattningsbeskrivning som ger tydlig riktning utan att vara för snäv? Pastorn måste få utrymme för sin vision, men vi måste veta hur vi vill vara församling.
Vi måste tydliggöra ansvarsfördelningen inom styrelsen och mellan styrelse och pastor. Vi ska ge struktur och stå tillsammans med pastorn i både med- och motgång. Är det svårt att vara pastor så är det inte lättare att vara församlingsledning.
Sven-Olof Johansson, ordförande, Tallstigskyrkan Finnerödja
Läs även: Många pastorer slutar i förtid: ”Frikyrkorna har ett systemfel”
