Det finns en utbredd och destruktiv idé i det svenska skolväsendet samt i den pedagogiska debatten om att skolan ska vara en demokratisk arena i vilken hierarkier suddas ut och det egalitära ses som en dygd. Detta manifesteras genom en stark övertro på elevers lagstadgade rättigheter att exempelvis få vara med och utforma ordningsregler och ha inflytande över hur lärarna ska bedriva undervisningen.
Det har under lång tid ansetts vara demokratiskt att ge eleverna makt över skolan. Det är så klart inte en svart-vit fråga, men tendensen att låta eleverna få allt fler rättigheter att själva påverka skolan går inte att bortse ifrån. Till grund för denna utveckling ligger en naiv övertygelse om att eleverna endast kan må bra och utvecklas till demokratiskt sinnade medborgare om de själva redan från tidig ålder får vara med och ta beslut i skolsammanhang. Det kunde dock inte vara mer fel.
När maktbalansen mellan lärarna och eleverna samt skolan och hemmen förändras till fördel för de sistnämnda förstör man lärarnas auktoritet steg för steg. För vissa kan detta låta positivt, men låt mig vara tydlig: Eleverna är de största förlorarna på en skola där lärarna inte längre är de självklara auktoriteterna. Elever är barn, och barn behöver vuxna som kan leda dem med en varm hand och markera tydligt var gränserna går. Alla grupper behöver en ledare, och om inte läraren är den självklara auktoriteten lämnas makt över till någon enstaka elev. Vill vi ha flugornas herre i skolan? Nej!
I internationell data kan vi se att den svenska skolan sticker ut vad gäller elevinflytande. Svenska elever får vara med och bestämma i skolan i en mycket högre utsträckning än i andra länder. I skollagen fastställs det att skolor måste låta elever vara med och utarbeta skolans ordningsregler. Det värsta exemplet är sannolikt att det i vår läroplan står att alla elever ska få ”ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll”. Ursäkta, men det är alltså barn vi pratar om?
De är barn av en anledning, de är varken kognitivt eller socialt mogna nog att ta stort ansvar för sin skola och sina studier. Gällande pedagogiken blir riskerna med ökat elevinflytande särskilt tydligt. Studier har exempelvis funnit att elever tenderar att föredra de studiemetoder som är minst effektiva. Det är inte så konstigt. De flesta barn föredrar att spela datorspel framför att lyssna på sin lärare och göra läxor samt skriva prov. Genom att låta dem påverka undervisningen riskerar vi således att cementera kunskapsklyftan och en oreflekterad social reproduktion kan uppstå.
Gällande de progressiva pedagogernas teori om att skolan måste vara en demokratisk arena för att eleverna i sin tur ska växa upp och bli demokratiska medborgare så bygger det på ett tankefel. I min nya bok visar jag på ett flertal studier som har funnit att kunskap är nyckeln till demokratiskt engagemang. Om man således vill rusta dagens elever till att bli aktiva medborgare i morgondagens demokrati, ja då måste man satsa på att ge dem så mycket kunskap som möjligt.
Det leder oss in på frågan om hur kunskap bäst förmedlas. Det sker i sin tur genom en skola där lärarna har en självklar auktoritet och styr över eleverna genom ett ämnesområde. Läraren bestämmer över pedagogiken och drar sig inte för att dela ut läxor eller prov. Kunskap ses som något mätbart och läraren tolererar inte stök på lektionerna. Eleverna är noviser som följer instruktionerna, de är inte med och bestämmer. Progressiv pedagogik i form av eget arbete, grupparbeten och ämnesövergripande projekt hålls till ett minimum.
Låt mig avslutningsvis peka på en något ironisk paradox. Det är nämligen som så att det som utmålats av progressiva pedagoger som daterade och farliga pedagogiska inslag som inte hör hemma i en modern skola, det vill säga katederundervisning, disciplin, faktakunskaper och lärarauktoritet, tvärtom har ett mycket starkt och omfattande stöd i modern evidensbaserad forskning av högsta kvalitet. Så låt oss nu överge flummet och påbörja arbetet av en traditionell kunskapsskola värd namnet. Det behövs – iallafall om vi menar allvar med att värna vår demokrati och barnens välmående.
Isak Skogstad, gymnasielärare och skribent. Författare till "Obekväma sanningar om skolan" (Natur och Kultur).
