Vi uppskattar Stellan Welins försäkran i sin replik att han värdesätter sjuka människors liv och att han vill ha mer resurser till palliativ vård. Welins goda intention är att patientens vilja i fråga om dödshjälp ska vara styrande och att det inte får vara så att man önskar sig dödshjälp på grund av brist på palliativ vård. Dessa två ståndpunkter från Welin är dock oförenliga och belyser det centrala dilemmat i dödshjälpsförespråkarnas hållning. Å ena sidan vill man att samhället ska inrätta en institution för att hjälpa dem att dö som så önskar, å andra sidan vill man inte att någon ska tvingas att dö. Men logik och erfarenheterna visar att man inte kan ha både och.
Det framställs återkommande som att dödshjälp ska vara helt frivilligt, men påtryckningarna börjar i realiteten samma dag en dödshjälpslag är på plats. Vi vet alla att det är vanligt att gamla och sjuka känner att de är till besvär och nu ställs de inför ett påstått värdigt alternativ som kostar mycket mindre för samhället. Därför skapar lagens själva existens ett moraliskt kraftfält där det blir svårt att värja sig från en känsla av att man har en plikt att dö.
Utöver denna ständigt närvarande påverkan kan omgivningen med subtila antydningar tydligt förmedla vad som förväntas, utan att säga ett ord. Professor Theo Boer, tidigare mångårig medlem i en av de fem regionala kommittéerna som övervakar dödshjälpsutövningen i Nederländerna, sa i Dutch News den 3 juli 2015 att han uppskattar att familjen var påtryckande i 20 procent av de 4000 fall som han granskade. I Oregon anger 50 procent som skäl att välja dödshjälp att de inte vill vara en börda.
Läs mer | Stellan Welin: Frivillig dödshjälp bör utredas
Att uppnå en fullständig säkerhet att patienten inte har utsatts för några påtryckningar är ett olösligt problem. Bara patient/läkarinteraktionen i sig innebär en mängd svårigheter i det avseendet. Den helt fria viljan är en filosofisk abstraktion som har mycket lite med verkligheten att göra.
Så snart en dödshjälpslag är på plats påbörjas också angreppen mot de initialt stadgade begränsningarna. Alla sådana hinder kommer att uppfattas som godtyckliga och, med hänvisning till likabehandlingsprincipen, framgångsrikt utmanas i de diskussioner som följer. Det har tagit längre tid i USA jämfört med Benelux-länderna och Kanada, men är på gång också där. Diskussionen är inte, som Welin hoppas, avslutad om han och hans meningsfränder får som de vill. Den har bara börjat, och kommer då att handla om vilka ytterligare problem som kan lösas genom att människor dör i förtid.
Logiken bakom en ständig utvidgning av ett dödshjälpssystem är omutlig och evidensen omfattande. Genom en legalisering, hur strikt den än initialt förmodas vara, sker en normalisering där dödshjälp alltmer uppfattas som något man har rätt att kräva, inte bara ansöka om. Tillgång skapar efterfrågan som i sin tur skapar mer tillgång. Dödshjälp blir vanligt, hyllat i media som något nobelt, inte längre något extremt. Dödshjälp framförs som den moderna döden, en ”medicinsk behandling” bland andra, men med ett speciellt kännetecken: den är mycket kostnadseffektiv.
Läs mer | Legaliserad dödshjälp kommer leda till att obehöriga dör
I ett sådant samhällsklimat legitimeras politiska ställningstaganden där dödshjälp får ersätta andra och dyrare alternativ, antingen genom att minska tillgången till dem eller göra dem mindre attraktiva. Detta har gestaltats i Kanada genom att tillgång till dödshjälp har prioriterats framför palliativ vård. Enligt ett pressmeddelande den 13 juni i år framförde tio läkare i Quebec att bristande finansiering av palliativ vård har tvingat patienter att istället ansöka om läkarassisterat självmord.
I våras granskade FN-sändebudet Catalina Devandas Aguilar Kanadas efterlevnad av FN-konventionen om funktionshindrades rättigheter. I sin rapport sade hon sig vara ”extremt oroad” över den inverkan på funktionshindrade som implementeringen av dödshjälpslagen har fått. Jonathan Marchand är en man i fyrtioårsåldern som lever med en form av muskeldystrofi på en institution i Quebec. Han berättar i ett reportage av CTVNews den 1 oktober i år att han vill leva men säger att ”många läkare har erbjudit mig eutanasi, vilket de kallar ’comfort care’, för att avsluta mitt liv.”
All erfarenhet bekräftar det som också är logiskt oundvikligt. En legalisering av dödshjälp leder inte, som Welin hoppas, till större frihet – utan till minskad frivillighet och ökat tvång för svaga och utsatta människor att välja dödshjälp. Detta ger sammantaget slutsatsen att dödshjälpdörren behöver förbli stängd i Sverige.
Mikaela Luthman, överläkare för palliativ vård, Stockholms sjukhem
Fabian Ståhle, medredaktör för rapporten "Hotet mot värdigheten"
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
