Det är söndag kväll. Jag och min man har nattat barnen och sitter med varsin kaffekopp och summerar dagen som gått. Vi hamnar i samtal om dagens församlingsmöte och ett beslut som fattats angående inköp till kyrkolokalen. Alla ville samma sak men man samtalade kring ekonomin. Kanske fanns det billigare lösningar. Kanske kunde man vänta. Kanske kunde man ta något från församlingsmedlemmarnas egna hem och använda. Kanske kunde man handla begagnat. Kanske kunde man köpa nytt.
Beslutet fattades slutligen och vi gick vidare till nästa punkt. Det är inget stort i sig, men dagens samtal kring kyrkfikat väckte tankar i oss båda som lämnat en eftersmak jag inte kan glömma. En iver, skulle jag vilja kalla det. Eller brist på iver.
Dagen efter vaknar jag upp med Psalm 69:10 etsat i mina tankar. "Lidelsen för ditt hus har förtärt mig " står det i Bibel 2000. Svenska folkbibeln översätter det som en "brinnande iver för ditt hus" och i King James version kan man läsa de nästan ännu mer talande orden: "For the zeal of thine house hath eaten me up". "Eaten me up". Förtärt mig.
Det är ett bibelord som talar om den allra mest brinnande frågan för mig den här dagen. Förtär kärleken till Guds hus oss i dag? Tänker vi på den, dag och natt? Ber vi, fastar vi, arbetar vi för vår Guds hus?
Gläds vi över tanken på Guds hus på samma sätt som när vi tänker på något vi älskar? Gör det oss ont när vår Guds hus går sönder? När det förtalas eller inte vårdas rätt? Ivern för ditt hus har förtärt mig...
Jag önskar vi alla kunde känna så. Jag drömmer om vad som händer den dagen vi gör det.
Jag, min man och våra tre barn bor i ett hus på landet. Vi gör allt vi kan för hålla det huset i ordning och för att det ska hålla länge för oss. Vi städar, renoverar och lagar om något går sönder och ser till att det är snyggt med mattor och lampor och säsongsenliga dekorationer, ofta gjorda på dagis för tillfället.
Och det ser nog ungefär likadant ut för de flesta andra av oss med. Men när vi kommer till Herrens hus kommer vi till korta. Vi ser till att det finns vackra blommor på altaret och ljus tända när det är gudtjänst men sen då?
Var är ivern för vår Herres hus?
Vi har ont om insamlade medel, säger vi. Det blir ett jagande efter den billigaste lösningen, efter den lösning som kostar församlingen minst. Som kostar oss minst rättare sagt. En lösning där vi inte behöver ta upp en extra kollekt, där vi inte behöver ge en extra gåva eller gräva i vår reskassa för nästa sommar. Där vi inte behöver omprioritera.
Vi har så lätt att glömma alla dessa män och kvinnor som byggt upp våra församlingar en gång i tiden. Som offrat allt; både tid och ekonomi. Som sett till att vi har dessa underbara byggnader i dag.
De hade en iver att se till Guds hus.
Har vi det? Jag talar självklart även om mig själv och rannsakan gör ont.
Vi borde glädjas över varje lagat fönster vi offrat till. Över varje extra kollekt där vi kan se nya tapeter växa fram.
Vi borde glädjas över att köpa ett nytt kylskåp till församlingen och vänta ett tag med den där mattan till vårt vardagsrum hemma.
Du kanske tycker det låter drastiskt, men det är det egentligen inte om man läser Bibeln.
Psalm 23 är en av de mest lästa och citerade psalmerna i Bibeln. Den avslutas med raden: ”och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever.” Det är fantastiskt! Eller hur? Herrens hus är mitt hem. Ditt hem. Låt oss förtäras av kärleken till vårt hem igen. Låt den äta upp oss. Jag lovar, vi kommer inte att ångra oss.
Johanna Lindberg
