År 304 avrättades den 21-åriga kvinnan Lucia. Ett svärd stacks genom hennes hals. Hon dog martyrdöden för sin kristna tros skull. Platsen var staden Syrakusa på Sicilien. Lucia var varmt troende. Redan som liten avgav hon ett heligt löfte om att förbli jungfru genom livet.
Enligt tidens seder bortlovades hon dock med en ung man. Han var inte kristen. Lucia lyckades skjuta upp giftermålet gång på gång. Hon bad till Gud att han skulle rädda henne från detta äktenskap.
Kristendomen var vid denna tid inte accepterad i det romerska riket. Och i början av 300-talet satte kejsare Diocletianus igång en omfattande förföljelse av de kristna. Den syftade till att utplåna kyrkan.
Den unga Lucia hamnade mitt i detta våldsamma och livsfarliga sammanhang.
När hon meddelade sin trolovade att hon inte tänkte gifta sig med honom blev han ursinnig av ilska och angav henne som kristen till den romerske ståthållaren på Sicilien.
Lucia greps och uppmanades att offra till den gudomlige romerske kejsaren. Hon vägrade. Kristendomens monoteism förbjöd henne att tillbe kejsaren eller de romerska gudarna. De romerska myndigheterna dömde då Lucia till att skickas till ett horhus. Men när de kom för att hämta henne så kunde, enligt legenden, varken soldater eller oxar rubba henne ur fläcken. Då hällde de tjära över henne och tände eld. Men Lucia var helt oberörd av eldslågorna.
Stadens bödel tillkallades och han stack ett svärd genom hennes hals, varvid hon dog. Hon avbildas därför ofta med ett svärd genom halsen. Lucia begravdes i katakomberna under Syrakusa. Inom kort började det cirkulera rykten om under och mirakler kring graven. Lucia betraktades som helgon.
Kristendomen genomgick en remarkabel utveckling i romarriket. Från martyrkyrka i början av 300-talet till statskyrka i slutet av samma århundrade. I början av 400-talet byggdes en kyrka i Syrakusa till Lucias ära. Hon helgonförklarades och är skyddshelgon för staden. Luciakulten spred sig i hela kyrkan. Sankta Lucia förekommer i de äldsta så kallade martyrologierna från 400-talet. I dessa kalendrar över martyrer och helgon fanns uppgifter om var och hur de dog et cetera. Från 800-talet firas Sankta Lucia den 13 december med beteckningen "Virgo Martyr" - martyrjungfrun. I dag vilar hennes kvarlevor i kyrkan San Geremia i Venedig.
När Sverige kristnades på 1000-talet kom Sankta Lucia till oss som ett av många kristna helgon och hon vördades i Sverige under hela medeltiden. Lucia firades med läsningar i gudstjänsterna. Hon återfinns också i olika breviarier, det vill säga böcker med texter ur Bibeln och helgonlegender för kyrkans dagliga bön. I och med reformationen i början av 1500-talet och införandet av den lutherska teologin så försvann helgonen ur liturgin.
Enligt den julianska kalendern som vi hade i Sverige fram till år 1753 inföll vintersolståndet den 13 december, samtidigt som Luciadagen. Det var årets längsta natt och i folktron fanns föreställningar om att onda makter var i rörelse då. Det gällde att vara vaksam och folk höll sig därför vakna. För att inte somna åt och drack man.
Under 1600- och 1700-talet växte det fram en tradition av att ”lussa” natten till den 13 december. Drängar och pigor klädde ut sig till ”lussegubbar” och ”lussebrudar”. De gick runt bland gårdarna och sjöng för att få pengar, mat och kanske en sup (jämför med Staffan stalledräng). Det här firandet hade ingenting att med helgonet från Syrakusa att göra. Tvärtom betraktades ”lussebruden” som lösaktig. Det fanns ett talesätt som sa: ”Den som en gång varit lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud”.
Under 1800-talet uppkom, framförallt i borgerliga hem, en ny typ av luciafirande. En vitklädd flicka med ljuskrona serverade frukost på sängen. Detta hade en privat karaktär. Omkring sekelskiftet 1900 etablerades en mer allmänt spridd luciatradition i det svenska samhället. Då fick också vår vanligaste luciasång sin första svenska text. Det var journalisten Sigrid Elmblad som skrev texten till ”Sankta Lucia” på en folkvisa från Neapel: ”Sankta Lucia ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt glans av din fägring!...”
Vårt moderna luciafirande inleddes år 1927 då Stockholms Dagblad arrangerade det första offentliga luciatåget. Genom en omröstning i tidningen utsågs årets Lucia. Här gick startskottet för traditionen med luciatävlingar på alla nivåer: i skolan, på arbetsplatsen och nationellt. Uttagningarna till Lucia fick karaktären av skönhetstävlingar. När Lucia var utvald fick de övriga aspiranterna i tävlingen ingå som tärnor i hennes följe. Sveriges mest kända Lucia är utan tvekan Yvonne Ryding (år 1983). Året därpå valdes hon till Fröken Sverige och senare samma år utsågs hon till Miss universum.
Även om man i dag inte betonar helgonet Lucia i luciafirandet så finns flera symboler i klädedräkten som anspelar på henne. Den fotsida, vita klädnaden representerar renhet och oskuldsfullhet. Det röda bandet om midjan symboliserar det blodiga martyrskapet. Ljuskronan på Lucias huvud står för Sankta Lucias helgongloria. Namnet Lucia kommer från latinets lux, som betyder ljus. I sitt bokverk ”Den gudomliga komedin” skildrar Dante Alighieri Lucia som det himmelska ljusets urbild.
Vårt svenska luciafirande är ganska unikt i världen. Över tid så uppvisar det stora skillnader i seder och bruk. Här finns allt från helgonet Lucia till stökiga lussebrudar och vackra skönhetsmissar. Samtidigt har firandet djupa historiska rötter i den kristna tron, något att påminna sig om i det starkt sekulariserade Sverige.
Hans Hellström, fil. dr, teol. kand. och författare till "Sankta Lucia" (Veritas Förlag).
