Syftet med det som Svenska kyrkans församlingar gör ska, enligt Kyrkoordningen, vara ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” Metoden är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. En sådan kyrka vill jag vara en del av! Formuleringarna uttrycker bibliska kallelser till hela Guds kyrka.
Jag hör ibland röster om att kyrkoförsamlingarnas syfte är att värna och eventuellt utveckla kultur och traditioner (oftare värna än utveckla, ärligt talat). Tänk så många fina traditioner vi har, och många av dem är förknippade med kyrkan. För några veckor sedan gick många av oss till kyrkogården för att tända ljus vid anhörigas gravar. Nu i adventstid har vi funderat på från vilket håll adventsljusstaken bör tändas och nyligen skred Lucia in med ljus, kaffe och lussebulle.
I allt detta finns kyrkan med, men mysighet, nostalgirus och vackra dekorationer är inte vårt syfte. Syftet med det kyrkan gör är att i livets olika situationer, som vid minnet av våra döda eller inför årstidsmörkrets överväldigande djup, tröstas av hoppet om uppståndelse och liv. Vår uppgift är att jubla tillsammans med dem som i tro redan delar vår glädje såväl som med dem som förhoppningsvis börjar ana att grunden för den är verklig.
Jag hör ibland röster om att kyrkans viktigaste syfte är att värna och eventuellt utveckla sunda värderingar och god moral. Nyligen uttrycktes det i Kyrkomötet, i en debatt om stöd till Alphakurser och Alphakursernas hävdade avståndstagande från samkönade äktenskap. Då sades det att människors lika värde är överordnat uppdraget att föra dem till tro på Jesus.
Det är en underlig motsättning eftersom människors lika värde grundar sig just i tron på Jesus som frälsare. Som alla som någon gång besökt en missionsauktion vet, finns inget sådant som objektivt värde baserat på investerade arbetstimmar, utan värdet är alltid subjektivt: vad är någon beredd att betala? En brödlimpa bakad i morse kan inbringa mer än ett handarbete som tagit månader att framställa. När Fadern utgav sin ende son betalade han det ultimata priset för våra liv. Därmed är vi, jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ovärderliga. Vi är ett i Kristus. Detta lika värde ligger inte i vad vi har gjort eller kan åstadkomma, utan kommer fram i försoningen, i frälsningen. Det är köparens subjektiva värdering, som när köparen är alltings ursprung och mål blir ett objektivt värde.
Om då frälsningen och människovärdet är så intimt förknippade, kan kyrkan då inte lika gärna verka för människors lika värde som för att människor ska komma till tro? Finns där alls någon skillnad i syfte? Ja, det finns det. Människors lika värde är, ur ett kristet och därmed objektivt perspektiv, en följd av försoningen. Det omvända gäller inte. På motsvarande sätt, om än möjligen banalare, har den vackra gamla kyrkan mitt i byn sitt stora värde utifrån att där firas gudstjänst. Kyrkan är en kulturbärare genom att hålla gudstjänsttraditionen vid liv. Men i samma stund som syftet blir att vara just kulturbärare och inte att fira sann gudstjänst, förlorar bykyrkan sitt stora värde. Trots att det är en god tradition.
Läs också Frida Park: Uppdraget är att predika Jesus - inte öppna kyrkan för andra religioner
När våra kristna syskon i till exempel Irak kämpar och ber för grundläggande rättigheter till liv och egendom så är det en kamp för människors lika värde. De skulle, åtminstone i flera fall, kunna erhålla dessa rättigheter genom att bara avsäga sig sin kristna tro. Men till och med i en så utsatt situation, med omfattande kränkningar, är tron överordnad. Den är viktigare. När jag träffar våra trossyskon i Centralasien som fängslas när de samlas till gudstjänst eller ger någon en bibel, är deras värde i samhällets ögon inte den främsta angelägenheten – även om vi får och bör be om förändring. Den främsta angelägenheten är hur vi tillsammans ska kunna berätta för fler om Jesus.
Rita Elmounayer, ledare för tv-kanalen SAT-7, berättar ibland om kristna i muslimsk miljö i Nordafrika som inte räds att synas på tv trots att det kan leda till stora svårigheter för dem. En kvinna sade: "Att lida med Kristus är vår ärekrona. Ta inte vår krona ifrån oss." Jag tror inte att den kvinnan ser kyrkans främsta uppgift som att värna en kultur. Hon som konvertit kan inte förstå att vi kan göra någonting viktigare än att människor som hon får komma till tro på Jesus.
David Castor, missionsledare, Norea Sverige, och ledamot av kyrkomötet för Frimodig kyrka
Läs också Sara Waldenfors: Bra att människor blir frälsta – men människors lika värde viktigare
