Populism. Få begrepp är samtidigt så viktiga och så missförstådda i vår samtid som just detta. Begreppet har dock en mycket distinkt innebörd, en innebörd som också ger ledtrådar om med vilka vapen den bäst kan bekämpas. Men låt oss börja med vad begreppet egentligen betyder, rent politiskt.
Timbro publicerar varje år ett ”Authoritarian Populism Index”, som följer stödet för det man kallar för auktoritär populism i Europa. Den auktoritära populismen kan komma både från höger och vänster och har följande tre drag gemensamma:
För det första beskrivs den bärande konflikten i samhället som "folket mot eliten". Inga andra dimensioner – värderingar, ekonomi etcetera – uppfattas av populister lika viktiga.
För det andra ställs krav på absolut majoritetsstyre, utan ”farthinder”. Populismen menar att demokrati endast är att majoriteten ska få sin vilja fram, den avvisar till exempel minoritetsskydd vid viktiga beslut och tanken att mänskliga rättigheter överordnas riksdagsmajoritetens vilja.
Och för det tredje uppfattas en starkare stat vara lösningen på de flesta problem. Receptet blir detsamma oavsett frågeställning: ökad kontroll, mer reglering, fler förbud, hårdare repression.
På senare tid har framför allt högerpopulismen växt dramatiskt i Europa, medan vänsterpopulismen trängts undan. Glädjande nog har också extremistpartier – det vill säga partier som avvisar demokratin – både till höger och vänster marginaliserats.
Det är samtidigt viktigt att påminna sig om att populism inte är en viss partityp, utan ett sätt att tänka. Populismen kan visa sig i många olika partier och organisationer, även om den är vanligare i vissa.
Populismens lockelse är att den utlovar befrielse. Befrielse från politikens, ja hela livets, inneboende problem: att resurser är begränsade, att viktiga värden står i konflikt med varandra, att förändringar tar tid, att samhället är en skör gemenskap.
Allt detta lovar populismen att vi kan lämna bakom oss. Om vi bara genomför dess standardlösning (stoppa invandringen, konfiskera de rikas pengar eller vad det nu kan vara) kommer vi att kunna unna oss exakt allt. Då finns inga värdekonflikter, då kan allt ändras över en natt, då kan vi omvandla hela samhället utan att något går förlorat.
Religion är ofta en populär måltavla för populistisk retorik. Att ge sig på religiösa minoriteter ingår i den klassiska populistiska repertoaren. Ämnena är välbekanta. Konfessionella friskolor, slöjor, böneutrop, moskébyggen, manlig omskärelse, samvetsfrihet, aktiv dödshjälp, aborter med mera. Detta är svåra frågor, som lämpar sig synnerligen illa för enkla, populistiska utspel.
Argumentationen är också bekant: Det här är irrationella, gammaldags föreställningar som vanligt folk tycker är idiotiska – bort med dem! Eller, som det brukar låta i mer polerade sammanhang: Din tro är din privatsak, något du får syssla med på fritiden, samhället ska vara sekulärt.
Det är en oerhört farlig retorik. Religion och religiösa minoriteter är en så tacksam måltavla, och skadorna på samhället om den populistiska religionskritiken får genomslag kan bli förödande.
Vilket är då det bästa försvaret? Jag tror svaret är lika enkelt som otacksamt: pragmatism.
Det enda sättet att effektivt bemöta populistiska förenklingar är att sakligt förklara varför de inte fungerar, och varför en pragmatisk hållning är den enda i längden möjliga. Andra sätt att bekämpa populism – försök till svartmålning, anklagelser om bristande ekonomiskt ansvar etcetera – har visat sig vara ytterst ineffektiva.
Det pragmatiska, tålmodiga försvaret ser helt annorlunda ut. Det påminner om att tillvaron innehåller fler perspektiv än populistens. Att olika intressen står emot varandra. Att föräldrars rätt att uppfostra sina barn innefattar livsåskådning och tro. Att tretusenåriga traditioner inte kan viftas bort och manlig omskärelse reduceras till en fråga om valfrihet. Att ett samhälle som normaliserar tanken att de allra svagaste ska hjälpas att dö blir ett farligt samhälle.
Politiska frågor är aldrig svartvita, och definitivt inte sådana som rör religion och livsåskådning. Den tålmodiga pragmatismen respekterar de tankar och känslor som populismen väcker, men påminner stillsamt om att det finns fler värden och andra intressen.
Kanske är detta den starkaste av alla motståndshandlingar i vår polariserade, aggressiva tid: att visa tålamod, förståelse och pragmatism.
Markus Uvell, opinionsanalytiker och författare till bland annat "Bakslaget"
