Först måste det sägas att styrelsen för Sjömanskyrkan i Göteborg inte varit i samklang med ledningen för Göteborgs stift under det senaste året. Här har förts samtal, men de har inte var fruktbara ur Sjömanskyrkans perspektiv. Frågan är om ens viljan har funnits för att kunna stödja verksamheten. Stegvis har nämligen det ekonomiska bidraget tunnats ut.
Nu – i tidningen Dagen den 28 november – träder högste tjänsteman för Göteborgs stift fram och påstår att ”Sjömanskyrkan i Göteborgs stift behöver inte läggas ner”.
Visserligen har stiftsdirektor Jonas Ransgård i innevarande stund en kort erfarenhet av stiftets verksamhet. Men han borde snabbt inse att han har fel. Ransgård påstår vidare, såsom stiftsdirektor, att han stöttar Sjömanskyrkan mest av alla. Ja, så borde det naturligtvis vara. Men så är det inte.
Vad nu Ransgård åsyftar är den förekommande prästtjänsten, som innebär 75 procent. Under 2020 kan han tänka sig att förvandla denna summa till att täcka allmänna kostnader för verksamheten – troligen fram till maj månad – vilket han själv påtalar.
Vidare påstår Ransgård sig bistå med ”juridisk, ekonomiska och fastighets-rättslig kompetens. Om nu vän av ordning skulle granska vad detta innefattar kommer hen att konstatera mycket blygsamma insatser. Ransgård ödmjukar sig för att kunna säga: ”Vi hjälper så gott vi kan”. Vad nu denna upplysning kan innebära är ännu svårare att förstå.
Göteborgs stift har en budget, som bekräftas av stiftsstyrelse och stiftsfullmäktige. Frågan är var viljan till stöd för Sjömanskyrkan har funnits bland olika ledamöter och tjänstemän. Det ekonomiska stödet till verksamheter i Sjömanskyrkan är inga och ringa.
Den organisation, Göteborgs stift, som borde vara den bärande plattformen för Sjömanskyrkan i Göteborgs stift har inte fungerat. Det har inte funnits någon insikt om vad Sjömanskyrkan gör och vad den står för.
Biskopen är nämligen inspektor och borde vara högst ansvarig för att Sjömanskyrkan ska kunna bedriva sin verksamhet – helst som tidigare i bohuslänska och halländska hamnar – och självklart med Göteborgs hamn.
Men samtidigt – naturligtvis – hur har ledande tjänstemän, som biskop, stiftdirektor och stiftsprost påverkat budgetprocessen? Kort sagt: Hur har den gemensamma viljan sett ut? Har det någonsin funnit en vilja att stötta ”sjömanskyrklig verksamhet” efter samfällighetens upplösning?
Göteborgs stift skyller på kassabrist, det vill säga sparande på alla fronter. Ja, så är det också för alla församlingar inom Svenska kyrkan. Då måste man kunna, som det heter, prioritera – nya eller gamla verksamheter.
Det naturliga för alla Svenska kyrkans organisationer, både högt och lågt, borde vara att sätta den diakonala och sociala verksamheten i centrum det vill säga människan. Min insikt är att man inte ska ägna sig åt skrivarbyråer och verksamheter som ligger långt från kyrkoordningens paragrafer.
Till slut kommer direktor Ransgård med en så kallad brasklapp. Han uppmanar Sjömanskyrkans ekonomiska förvaltning att se över verksamheten och starta om. Som upplysning kan bara sägas att under de senare åren har förvaltningen arbetat på högtryck, för att Sjömansgården/-kyrkan ska vara kvar för alla de årligen 45 000 besökarna, innefattande: tidningsläsare, restaurangbesökare, kulturbesökare i olika former och gudstjänstbesökare.
Hans-Evert Renérius, sjömanpräst, Göteborg
