Med en farmor och mormor som båda var första generations pingstvänner, fick jag tidigt en upplevelse att den kristna tron var hur spännande som helst. Min mormor var en av de första medlemmarna i Värnamo Filadelfia och eftersom hon startade matservering så fort hon blev änka som 42-åring, blev de resande predikanterna ofta återkommande matgäster. Parallellt med väckelseberättelserna dök min mors berättelser ofta upp om hur hon jobbade på mejeriet under kriget och lämnade ut mjölk och smör enligt gällande ransoneringskort.
"Under kriget" var och är ett uttryck som vi lätt slänger oss med utan att ta in det som egentligen skedde. Andra världskriget som vi i Sverige var förskonade från, handlade inte bara om landområden utan kanske framför allt om en systematisk utrensning av "orena", judar, romer, funktionshindrade, homosexuella med flera. Mina barn får under sina besök hos farmor i Kristiansund, Norge, också höra berättelser, men det är mer "in på kroppen". I staden finns märken som visar på tyskarnas belägring och farmor själv berättar vad som skedde och om hur hon och yngre brodern fick växa upp utan pappan som var tillfångatagen.
I tacksamhet över väckelserörelserna som lyfte Sverige upp ur fattigdomen och skapade ett starkt engagemang för människors frälsning, undrar jag ändå hur nyhetsrapporterna "under kriget" som trots allt talade om vad Guds egendomsfolk judarna genomgick knappt 40 mil från vår gräns, kunde ignoreras? Var man så upptagen av den egna upplevelsen, de stora samlingarna och musiken att man blundade för världen?
Frågan blev aktuell då jag för två år sedan besökte vårt hem för Förintelsens överlevare i Haifa. Jag tog den 87-åriga Judiths ord som en vanlig tacksamhetsgest när hon sa att Yudit, vår representant som jobbar där, är hennes bästa vän och var så tacksam för vad vi kristna gör för dem. Men Yudit lät mig förstå att det här är på inget sätt något att ta för givet utan däremot ett fantastiskt vittnesbörd på hur visad Jesu kärlek i praktisk handling kan läka djupa hjärtesår. Särskilt dessa som upplevt Förintelsen, levt i koncentrationslägren, arbetslägren och sett på de kristna som de som stod bakom massmördandet ”under kriget”.
Skulle det vara så att det ändå finns en rest av de tidiga kyrkofädernas antisemitiska hållning, genom att tro att Gud förkastat sitt folk judarna, bör vi be om förlåtelse för våra skulder. Vi är av Guds nåd inympade i olivträdet.
Det som föregick nazisternas övertag på 30-talet var bojkotter. När inte det lyckades gick man försiktigare fram för att vinna befolkningens aktiva stöd eller åtminstone passiva samtycke.
Låt din handling bli mer än en tumme upp på Facebook då Minnesdagen för Förintelsen den 27 januari markeras. Låt hellre din dagliga bön innehålla ord om välsignelse över judarna och deras hemland Israel. Då vill han också sända den väckelse och välsignelse vi behöver uppleva på nytt i vårt land!
Gitten Öholm, ordförande svenska avdelningen Internationella kristna ambassaden Jerusalem
