I debatten kring yoga i kyrkan, liksom andra alternativ till "avspänning" som den stressade nutidsmänniskan behöver, glömmer man bort det alternativ som inte är något alternativ utan själva kärnpunkten: gudstjänsten i alla dess former.
Det finns ingen annan aktivitet som fyller behovet av eftertanke, stillhet, självinsikt, frid som gudstjänsten. Där får vi lägga av våra bördor, ta emot förlåtelse och välsignelse, lyssna in det enda ord som kan ge oss livsvägledning: Ordet om Kristus. Där får vi del av livets bröd. Där möter vi medvandrare med samma behov. Där lyfter vi våra hjärtan och röster i psalm och lovsång inför Gud.
Att många trots allt väljer bort gudstjänsten kan till dels bero på erfarenheter av dåligt förberedda och slarvigt genomförda gudstjänster, undermåliga predikningar eller annat. Men någonstans handlar det nog mer om att inte vilja överlämna sig till vingårdens herre och bli ansad av hans kärleksfulla men realistiska tilltal. Det är betydligt lättare att "satsa på sig själv" och föreställa sig att man kan forma sitt liv och "nå sin fulla potential" genom några hälsosamma övningar, än att överlämna sig i all sin skröplighet till den ende som känner mig ner i djupen. Och som där i den goda gudstjänsten ger mig del av allt det jag behöver för min vandring.
Vi ses på söndag!
Tomas Söderhjelm, präst
Läs också Elisabeths Sandlund: Yoga och österländsk religion hör inte hemma i kyrkan
