Denna helg infaller den Internationella kvinnodagen. Det är en dag då olika frågor som specifikt berör kvinnor runt om i världen uppmärksammas. Som regel är det dock yngre kvinnor som står i centrum för den offentliga diskussionen, vilket speglar och förstärker en allmän tendens att glömma bort och bortse från äldre och problemen som de ställs inför.
I dagsläget är otrygghet något som hämmar åtskilliga äldre kvinnor i deras vardag och gör det svårt för dem att leva normala liv. Jag har hört många vittna om att de upplever otrygghet och får sin tillvaro kringskuren av den. Brottsförebyggande rådet (Brå) publicerade nyligen en rapport om utsatthet och otrygghet bland svenska äldre, som sammanställer resultat från de senaste tre åren. Rapporten är en nedslående läsning och visar bland annat att nästan varannan kvinna som är över 80 år känner sig otrygg i sitt eget bostadsområde.
Det framgår att tio procent av svenskarna över 65 upplever så stor otrygghet där de bor att de inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott. Det handlar närmare bestämt om ca 200 000 människor som inte vågar sig utomhus kvällstid.
Allra värst är det för just gruppen äldre kvinnor, som upplever väsentligt mer otrygghet än äldre män. Inte mindre än 44 procent av kvinnorna i åldersgruppen 80–84 känner sig otrygga i sina bostadsområden när det är mörkt. Bland männen i samma ålderskategori ger ungefär hälften, 23 procent, uttryck för otrygghet. Även bland kvinnor mellan 65 och 69, den grupp seniora kvinnor som upplever minst otrygghet, är det oroväckande många som är rädda. Hela 36 procent av dem känner sig otrygga där de bor om kvällen, att jämföra med 20 procent av männen i samma åldersgrupp.
Man kan givetvis göra en poäng av att känslan av otrygghet inte står i proportion till den reella utsattheten för brott. Äldre är mindre brottsdrabbade än yngre, och risken att bli en del av kriminalstatistiken avtar med åldern. Men man gör det väl enkelt för sig om man stannar vid sådana jämförelser. Otryggheten låter sig inte bortförklaras med några svepande formler – verkligheten är mer komplex än så. Den svenska benägenheten att relativisera och släta över otrygghet, bland äldre och andra, är varken konstruktiv eller rimlig.
För det första står det klart att många äldre trots allt utsätts för oacceptabla brott. Här kan nämnas de professionella ligor som fokuserar på äldre och lurar, rånar och misshandlar dem. Så sent som häromveckan gick Stockholmspolisen ut med en varning om falska poliser som riktar in sig på äldre och försöker komma över deras bankuppgifter, bankkort och värdesaker. De falska polisernas härjningar är ingalunda begränsade till Stockholmsområdet, utan utspelar sig över hela vårt avlånga land. Siffror från Brå avslöjar vidare att utsattheten för brott mot enskild person bland äldre ökade markant från 2017 till 2019. Otrygghetens rök sprider sig från kriminalitetens eldar.
För det andra kan man inte bortse från att det rådande samhällsklimatet ofrånkomligen skapar otrygghet hos människor som ofta är mer sårbara och har svårare att värja sig. I ett läge där grov våldsbrottslighet blivit vardagsmat är det inte konstigt att framför allt äldre, som dessutom framlevt merparten av sina dagar i ett annat och tryggare samhälle, känner oro. Inte minst med tanke på de återkommande nyheterna om kriminella som utan varje tillstymmelse till medmänsklighet eller samvetsbetänkligheter ger sig på äldre. Det är ett monumentalt svek att svenska äldre inte kan känna igen sig i landet de varit med och byggt upp, samtidigt som de lider av otrygghet under det livsskede då de förtjänar allra mest stöd, omsorg och värdighet från alla delar av samhället.
För att åtgärda otryggheten bland äldre krävs krafttag mot såväl brotten inriktade på dem som brottsligheten i allmänhet. Det handlar i hög grad om att se över och skärpa straffen – i synnerhet ska det få kännbara konsekvenser att ge sig på utsatta människor som slitit och gjort rätt för sig hela sina liv. Rejäla resurser måste tillföras polis och rättsväsende med målet om 25 000 poliser år 2025 och ökad kompetens i fråga om brott mot äldre. Det är förstås helt centralt att få till stånd trygga offentliga miljöer, så att fler äldre vågar röra sig i det offentliga rummet. Det arbete den politiska majoriteten nu utför i Stockholms stad är ett exempel på detta som kan inspirera andra kommuner. Vi satsar stort på kommunala ordningsvakter, trygghetskameror och belysningsinsatser. När gator och torg blir mer upplysta och säkra motverkas den otrygghet äldre upplever utanför hemmets väggar på ett effektivt och ändamålsenligt sätt.
Det svenska offentliga samtalet behöver inte fler förenklingar och retoriska undanflykter, utan ett större fokus på verkligt existerande problem med kriminalitet och hur dessa ska lösas. Det är vi skyldiga de äldre som dagligen dras med rädsla och otrygghet i sina hemkvarter, alldeles oavsett exakt hur stor risk de löper att faktiskt råka ut för brott.
