Häromkvällen låg jag i min säng och zappade runt bland tv-kanalerna, jag strökollade på slutscenerna i Kill Bill, Volume 1, klickade mig vidare och fastnade slutligen på ett avsnitt av den tecknade komediserien South Park. Vännerna från serien får veta att en klasskompis varit med i en bilolycka där föraren smsat medan han körde. För att protestera påverkar vännerna sin skola att lyfta frågan om de livsfarliga konsekvenserna med att använda telefonen medan man kör bil. Samtidigt som detta pågår lider en av huvudkaraktärerna av psykisk ohälsa och hotar med att begå självmord, men ingen har tid att höra på hans "klagande" då de har fullt upp med att bekämpa användning av mobilen vid bilkörning.
Efteråt kunde jag i flera dagar komma på mig själv att flina åt skämten från serien medan jag gick på stan, i skolan och på kaféer. Jag reflekterade över hur mycket tid vi lägger på våra telefoner, för var jag än var och vad jag än gjorde, satt människor runt omkring mig med ansiktet fastklistrat i sina telefoner. Exempelvis, en pappa och en son, den förste sittandes på en parkbänk i Vasastan och sonen, som inte kan ha varit äldre än ett eller två år gammal, satt i barnvagnen bredvid. Pappan hade förmodligen tagit med sig sin son för att de skulle spendera tid ihop och efter en promenad satt de nu och vilade, båda två med varsin telefon framför ansiktet.
Jag fortsatte att tänka på pappan och sonen och undrade för mig själv: Har vi förlorat förmågan att umgås? Måste vi alltid låta telefonen vara närvarande när vi är tillsammans med andra? Väntar vi alltid på ett sms eller ett samtal från någon annan och vad ger det för signaler till dem runt omkring oss? Finns det en risk att personen mitt emot oss mår dåligt, men att vi inte märker det på grund av att vi är upptagna med våra telefoner? Det var inte förrän det plingade till i min egen telefon som jag vaknade från mina tankar.
I slutet av varje vecka får jag (ofrivilligt) en skärmtidsrapport av min Iphone. Det brukar stå den genomsnittliga tiden som skärmen varit påslagen per dag under en veckas tid och om användningen ökat eller minskat i jämförelse med förra veckan. När min telefon plingade till under söndagseftermiddagen kunde jag läsa: "Din skärmtid denna vecka har ökat till 4,5 timme per dag". Eftersom jag under de senaste dagarna gått runt och observerat människors besatthet av sina telefoner, var det ironiskt när jag själv uppmärksammade mitt eget beroende och beteende. Min första tanke var att det var helt absurt, vansinnigt och osant.
När telefonerna först kom, fascinerades världen och människor kom allt närmare varandra. I dag verkar det snarare vara motsatsen och utifrån kan det se ut som om vi hellre umgås med våra smartphones än med människorna omkring oss. Min tidigare mentor, Butler Bennet, sa en gång till mig: "Varje gång du kommer in i ett rum finns det minst en person som väntar på att bli sedd". Hur många människor har jag missat att se när jag i stället valt att umgås med min mobil? När ensamhet och psykisk ohälsa ökar är det viktigt att vi kommer ihåg att vi måste se varandra och vara varandras medmänniska.
Avsnittet från South Park avslutades med att karaktären ”Tweek” framför en sång som han kallade ”Put it down” (lägg ned den) och kanske kan vi, särskilt jag, lära oss något från South Park. Låten handlade om att en viss president borde lägga ifrån sig sin telefon så att han inte orsakar någon allvarlig ”olycka”. Det är dock en uppmaning som vi kan ta åt oss var och en. Vi måste ge oss tid till att bara vara med våra nära och kära och se dem som är omkring oss utan att låta oss störas av en telefon.
Oskar Fagerholm, student, Göteborgs universitet
