I varje större kris som drabbar oss försöker kyrkan, Guds folk, att orientera sig. Detta är viktigt. Förmågan att skilja rädsla från gudomliga tilltal och förmåga att skilja profetiska tilltal från personliga åsikter är viktigt.
Under den pågående coronakrisen har många budskap blandats beroende på vilken megafon i kroppen som den enskilde kristne befinner sig närmast. Å ena sidan budskap om dom och död, och å andra sidan budskapet om att Herren har allt under kontroll. Min personliga hållning i frågan är att det inte är fråga om antingen eller. Varje kris kan innehålla både ett mått av dom och ett mått av uppmuntran. Jag tänker här fokusera på det senare.
Det som pågår just nu är verkligen en kris för samhället och inte minst för många enskilda som står inför stora utmaningar kring frågor som rör försörjning, familj, liv och död. Men det finns ett annat stråk i denna kris som vi riskerar att missa om vi inte lyssnar på en annan frekvens än kriskanalen.
Kristna i hela vårt land är nu satta under social distansering; en slags frivillig karantän, eller en påtvingad retreat, om man så vill. Målet med en retreat är vanligtvis att frivilligt dra sig undan för att söka djupare, borra brunnen djupare och finna en djupare mening och överlåtelse i det kristna livet. I Bibeln utspelar sig ofta dessa retreater i öknen. Inför inträdet i tjänst drivs Kristus av Anden ut i öknen, på samma sätt som befrielsen av folket Israel bestod i att ledas av Herren ut i öknen och fram till löfteslandet.
Det är alltså främst Herren och Anden som driver eller lockar sitt folk ut i öknen. I Hosea kapitel 2:14–16 finns en underbar passage där Herren säger följande till sitt folk Israel: ”Därför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten. Den dagen, säger Herren, skall du kalla mig ''min man'' och inte längre ''min Baal''.” Läser man kapitlet från början så förstår man varför Herren gör detta.
I coronakrisen är min tydliga uppfattning att Gud vill dra sitt folk närmare sig själv. Ut ur kyrkorna och byggnaderna, bort från budgetberedningarna, verksamhetsplanerna och ut i ensamhet. Detta är en utmaning för oss var och en. Har vi en egen vandring med Herren, där vi förmår att lyssna och ta emot vägledning från Honom, eller är vi bara summan av våra kyrkliga engagemang och identiteter, utan förankring i Honom som är Livets Herre och tillvarons innersta centrum?
Att vi kristna nu globalt lockas ut i öknen bör, med de bibliska förebilderna, också påminna oss om att detta är en förberedelsetid för tjänst. Hur tar vi då vara på krisen? Ber vi endast att den ska upphöra, så att vi kan gå tillbaka och vara dem vi tidigare var? Eller ber vi att Herren ska gå på djupet med oss, med våra värderingar, med våra församlingar, med våra byggnader, med vår verksamhet? Det finns ett behov av omvändelse här.
Läs mer Vi måste kunna se varandra i ögonen efter corona
Av passagen ovan märker vi att Herren är den som lockar oss ut i öknen. Inte den onde eller corona. Herren har en mening med vistelsen i öknen. Vi återfår vingårdarna, det vill säga vår förmåga att bära frukt. Hoppet återupprättas, och Gud är inte längre vår religiösa avgud (Baal) eller vår härskare (betydelsen av namnet Baal). Gud blir i stället den brudgum som kyrkan (bruden) längtar efter.
Ett löfte knutet till öknen finns i Jesaja (43:18–19): ”Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken. Vilda djur, schakal och struts, skall prisa mig, för att jag frambringar vatten i öknen, floder i ödemarken, så att mitt folk, det utvalda, får dricka, det folk som jag har skapat åt mig. De skall sjunga mitt lov.”
Jag tror att Gud kallar sitt folk ut i öknen för en tid av förberedelse och återupprättelse, både på det personliga planet och som församlingar världen över. Vistelsen i öknen blir nu ett globalt kollektivt fundament för det kristna livet, en plats av liv och tillväxt. Det är således inte enbart en prövning, utan också en inbjudan till ett fördjupat liv med Herren. I denna öken kommer vi att känna hur vi kopplas in i något som är större än oss själva; Gud själv och hans världsvida kropp.
Läs mer Känn ingen oro – tro på Gud
I denna påtvingade retreat kommer vi att bli varse hur mycket vi behöver varandra och hur beroende vi är av varandra. Och vi kommer också att bli medvetna om hur vårt liv kan byggas på en betydligt stadigare grund än det vi vant oss vid: En utvecklad vänskap med Gud och en nyväckt gemenskap med andra som också varit i öknen. Och vi kommer kanske att bli medvetna om en ny typ av församling, den organiska kroppen som utan samma beroende av byggnader inbjuder till gemenskap och som utbreder Guds Rike i vardagen och i enkla, mindre och mer personliga samlingar. Vatten frambringas i ödemarken. Är vi beredda? Eller vill vi bara att allt ska bli som förr?
Linus Owman, styrelseledamot SEA, vice ordförande ICCC
