Coronapandemin har förändrat våra liv. Social distans har stängt skolor, sportanläggningar och kyrkor. Flockimmunitet har blivit ett mål att nå på andra sidan om miljoner infekterade och tusentals insjuknade. Flyg, taxi, hotell och restaurang är näringar som drabbats hårt. Men det finns platser nära dig där karantänen drabbar minst lika hårt, om inte hårdare. Det är hemma hos de kvinnor som är dömda till karantän tillsammans med sin plågoande.
Jag har hört av företrädare för kvinnojourer att våldet i hemmen har blivit tre gånger vanligare efter karantänen. Detta signalerar också FN:s generalsekreterare Antonio Guterres som talar om en fruktansvärd global ökning av våld i hemmet. I Frankrike använder utsatta kvinnor kodordet Mask-19 i samtal på apotek för att kunna komma i direktkontakt trots att förövaren övervakar dem.
En kvinna ringer mig. Hon säger att livet har blivit ett helvete för henne och barnen. Hon talar tyst. "Nu sover han eftermiddag, så nu kan jag ringa dig. Innan Corona var vi tvungna att praktisera på olika håll och jag fick några timmar i frihet. Nu är han min vakt, dygnet runt. Min man säger att viruset är ett straff för lösaktiga kvinnor som jag ..."
Samtalet bryts plötsligt och jag förstår att hon hört honom röra sig och inte kunde fortsätta. Strax efter kom ett sms från en annan kvinna. "Efter coronaviruset låste min man in mig i badrummet och ställde bara in mat. Det fortsatte i flera dagar tills min femåring började bråka och sparkade på toalettdörren för att jag skulle få komma ut. Nu får jag röra mig i lägenheten men inte gå till tvättstugan eller ens ut på balkongen. Han slår mig inte men har brutit ner mig psykiskt. Hur ska jag kunna komma ut härifrån?"
De värst utsatta är de kvinnor som inte har språket eller en telefon. Det finns män som hindrar sina hustrur från att gå utbildning i svenska för invandrare eftersom de då träffar okända män, får språkkunskaper och inte längre kan kontrolleras. I vårt arbete har vi stött på kvinnor som inte vågar ta emot ett bibliotekskort eftersom de vet att de skulle bli misshandlade för det. Hur dessa kvinnor har det med dygnet-runt-övervakning under coronaisoleringen vet vi inte, men av erfarenhet kan vi göra en kvalificerad gissning. Bakom de stängda dörrarna finns tysta helveten. Under de decennier jag har arbetat med bland annat tehus har jag mött många av dessa utsatta kvinnor. Jag var själv en av dem när jag kom till Sverige, utan språk och utan relationer som fick ett nytt liv i mötet med svenska vänner.
Kvinnornas utsatthet beror inte bara på att de ses som männens ägodelar. Det beror också på att familjens moraliska status i gruppkulturen bestäms av kvinnornas och flickornas beteende. I förorten pågår en ständig moralisk kreditvärdering där alla ögon är fästa på kvinnor och flickor för att avgöra familjens ställning. En familj med heder kan gifta sig fint och göra goda affärer. När något ska avgöras väger deras ord tungt i samhället. En familj i skam blir utstött ur gemenskapen i gruppkulturen. Familjens heder är deras dyrbaraste skatt, i vissas ögon värd att döda för.
Mest klämda av alla är invandrarflickor. I skolan får de lära sig att de har rätten över sin kropp, rätten till sitt liv och rätten till sina drömmar. Men när de kommer hem kliver de in i en verklighet där inget av detta gäller. I hemmet är de livegna under familjens anseende. Efter första menstruationen är flickan ofta sedd som en osäkrad bomb som kan brisera till familjens olycka om hon inte övervakas. Hon bär en skam, en "moralisk corona" som måste tyglas. Föreställ dig dessa flickors situation i hemmen under isolering och karantän.
När samhället så småningom öppnar igen kan du ställa en enkel fråga som visar hur kvinnorna har det hemma. Den gäller allt från thailändska importfruar till kvinnor från Mellanöstern. Fråga om de får ta hand om sina egna pengar! Får de inte göra det så vet du att de lever under kontroll och att de behöver dig. En undersköterska berättade för mig att hon aldrig såg sin lön. Det var familjen som hade hennes kort och använde pengarna som de ville. Själv var hon tvungen att be om pengar för kläder.
På något sätt måste dessa lägenhetsfängelser öppnas. I dag kan psykiskt sjuka män utöva full makt över kvinnor som inte längre har andningshål i form av skola, SFI eller praktik. De enda som kan hjälpa kvinnorna är vi. Eftersom vi är kvinnor kan vi prata med kvinnorna, vinka åt dem och visa att vi bryr oss och att de inte är ensamma. Vi har ett ansvar att göra orosanmälan efter orosanmälan tills sociala myndigheter går in. Vi är deras enda hopp om ett annat liv. Vi får inte svika det hoppet.
Soheila Fors, ersättare partistyrelsen (KD), ordinarie ledarmot i KDK:s styrelse och grundare till föreningen Khatoon och Tehusrörelsen
