Digitaliseringen kan göra så att vi anpassar oss till världens system av kändisskap och bygger in strukturfel i den globala kristna rörelsen. Så skrev Henrik Steen (Digitalisering riskerar göra att kyrkan jagar kändisskap) i replik till min krönika om att nyttja vår nyfunna och corona-relaterade erfarenhet av undervisning via skärmar även efter att pandemin släppt sitt grepp (Äntligen kan vissa pastorer få predika mindre).
Jag är i princip helt med på det Henrik Steen flaggar för som en risk, men ser inte riktigt kopplingen till det jag skrev och förordar. För mig är det faktiskt snarare tvärtom, jag ser risker i att inte passa på att tänka till kring förkunnelsen och möjligheterna till en positiv samordning av resurser i denna tid. Predikningar från de som Steen helt riktigt kallar kändispastorer, för de följs av många, har funnits att se eller lyssna till länge nu tack vare den digitala tekniken. De senaste åren har det blivit allt vanligare med korta utdrag, en eller ett par minuter, ur dessa predikningar som snurrar runt på Instagram och Facebook. Jag är inte motståndare till det utan tycker det tjänar sitt syfte, långt mer än en gång har sådana klipp talat rakt in i mitt liv och varit till välsignelse. Men jag är mycket tveksam, minst sagt, om det blir en ersättning och inte ett komplement, till den lokala församlingen. Att människor helt enkelt blir alltmer privatkristna och väljer det som passar och känns proffsigt och tilltalande från det digitala smörgåsbordet medan man väljer bort att ställa sitt liv till förfogande i ett konkret och nära församlingsbygge.
Den tanke jag smakar på och tryckte ihop i en kort krönika handlar alltså inte om ytterligare ett steg bort från det lokala, det är den motsatta rörelsen jag är intresserad av och värnar om och då är den goda, sunda, kloka förkunnelsen som både tröstar och utmanar en ack så viktig och angelägen del. Om den saknas eller brister för mycket ökar risken att kändispastorerna i sociala medier blir ersättning i stället för komplement. Jag tycker att vi gott kan se det som ett positivt hot, en blåslampa, som triggar oss som förkunnare att steppa upp i förberedelse och retorisk leverans. För även om de bitarna – som Henrik Steen korrekt påpekar – inte är det avgörande eller viktigaste är det ju alltid värt att lägga extra tid på förpackningen av världens bästa budskap, om tid finns.
Och det är kanske just här, kring tiden och tjänstegåvorna, som jag tänker och försöker vara konstruktiv. I den bästa av världar ges den lokala församlingspastorn – om en sådan existerar – möjlighet att fokusera på förkunnelsen. Och i samma optimala värld finns de bibliska tjänstegåvorna i lokal funktion. I verkligheten är det dock inte ovanligt att mycket av pastorns tid slukas av annat samt att det av olika orsaker haltar i tjänstegåvo-paletten så att exempelvis läraren eller evangelisten inte finns tydligt representerad. Jag tänker att en aktiv och genomtänkt strategi på detta område skulle kunna innebära att de lokala församlingspastorerna kan få fungera och blomma i det som är deras gåvor genom att de kompletteras av de som har andra kompletterande gåvor. Om något saknas lokalt kan vi ju tack vare den moderna tekniken bereda plats för det mycket enklare än tidigare när gästpredikanter behövt bokats in långt i förväg.
Avslutningsvis: Henrik Steen vill se mer fokus på hemmet som möteslokal och träning utav ledare. Ja precis, det vore ju en dröm med en sådan utveckling! Och det är precis här som jag menar att det finns något spännande och lärorikt i det Craig Groeschel och LifeChurch gör, för det är ett misstag att tro att de avvecklat alla andra pastorer och ledare bara för att en stor del av söndagens predikningar hålls av Craig Groeschel. Det handlar tvärtom om att frigöra pastorer och ledare till att kunna finnas med mer i annat, exempelvis besöka hemgrupper, och att lägga tid på evangelisation, själavård, ledarträning med mera.
Tanken är ganska enkel och jag tycker den innehåller mer möjligheter än hot: Ett nyttjande av den nya tekniken kan öka chansen att fler kan fokusera på sin gåva, exempelvis genom att de kan få möjligheten att fokusera mer på sin förkunnelse eftersom andra kompletterar på andra områden. Eller tvärtom, att andra får möjlighet att lägga mer tid och energi på det som är deras huvudsakliga bidrag in i det ledarskap av mångfalden som kyrkan bör ha och vara.
Detta handlar från mitt perspektiv inte om ett fokus på skärmar utan mer om ett frigörande av tid och resurser för det som behöver ske vid sidan om dessa.
Carl-Henric Jaktlund, nationell ledare, Alpha Sverige och gästkrönikör i Dagen
