Ett gammalt ordspråk säger att ”i nöden prövas vännen”. Det är då, i nöden, som solidariteten sätts på prov. Är den bara en verbal ytbehandling som får vår fasad att skina lite mer, eller är den ett bärande element i vårt livsbygge?
Solidaritet handlar om samman-hållning. Solidaritet grundar sig på insikten att människor är beroende av varandra. Den kan begränsas till klanen, till det idéburna sammanhanget, till nationen. Men den kan också vara gränsöverskridande och sträcka sig till hela mänskligheten och den skapelse där vi ingår.
Som troende kristen vill jag tolka solidaritetsbegreppet på det gränsöverskridande sättet. I missionsbefallningen klargör Jesus att lärjungarnas uppdrag gäller hela världen. Nya testamentet betonar att Guds kärlek omfattar och omfamnar alla människor. Kyrkans uppdrag är att gestalta detta.
I en intervju som återfinns på Youtube sa fredspristagaren och läkaren Denis Mukwege redan för ett par månader sedan: "Corona-pandemin kommer att bli en humanitär katastrof av en omfattning som Afrika aldrig skådat … Det kommer ett svårt val mellan att stanna hemma och dö av hunger eller gå ut och leta mat med risken att bli smittad eller smitta andra."
Det är inte sjukdomen i sig som är dödens mest framgångsrika skördetröska i utvecklingsländerna. Det är effekterna av smittspridningen. Vad som sker just nu är att en framgångsrik kamp mot fattigdomen i världen inte bara bromsas, utan också trycks tillbaka ett eller flera årtionden.
Redan innan covid-19 gjorde sin ovälkomna entré hade en ökning av väpnade konflikter och klimatförändringar med katastrofala effekter börjar försvåra liv och ta liv för allt fler. Prognosen före pandemins utbrott var att 168 miljoner människor skulle vara i behov av humanitärt stöd och skydd under 2020. Och nu …
Oxfams rapport ”Dignity Not Destitution” säger att ytter-ligare 6–8 procent av världens befolkning kan spärras in i fattigdomens hopplösa rum när ländernas ekonomier stängs för att hejda spridningen av corona-viruset. Det skulle betyda att mer än halva jordens befolkning lever i fattigdom efter pandemin.
Siffror och statistik har en tendens att stanna i huvudet, om nu inte informationen bara går in genom ena örat och ut genom det andra. Men nu behöver våra hjärtan röras och värmas av solidaritet. Därför måste vi se människorna bakom siffrorna. Fattiga daglönare som inte kan gå ut och söka föda åt sina hungriga barn. Anhöriga som förgäves väntar på pengar från en gästarbetande försörjare, inlåsta i karantän utomlands. Utblottade familjer i slummen som inte har en egen jordplätt att odla på när andra försörjningskanaler slammat igen.
Jordens fattigaste saknar de skyddsnät som bär oss svenskar även i kristider, trots revor och skavanker. De har ingen sjukvård som ens är i närheten av den standard vi tar för given. De har ingen regering som pumpar ut räddningspaket till företag där de kan få jobb.
Ja, vi har stora problem i Sverige. Vi också. Men vi har trots allt råd att vara solidariska med dem vars verklighet är långt skakigare än vår, och vars liv hänger på en långt skörare tråd än den vi klamrar oss fast vid.
Och djupast sett är ju inte solidaritet en ekonomisk fråga, utan en fråga om att förstå vad det är att vara människa. Jesus kom för att visa oss just detta, vad Gud Skaparen menat med oss. Följer vi honom finns bara en väg att gå. Solidaritetens väg.
författare och journalist
