Ett bestående intryck efter ”Knutby”, Uppdrag gransknings respektfulla dokumentation i sex avsnitt, är att ”sekten” bestod av helt vanliga pingstungdomar. Sådana som längtade efter gemenskap och mer ”karismatik”. Barn och barnbarn till hedersamma pingstvänner.
Är det därför det kommer så nära? Det blir svårare att upprätthålla bilden av vi-och-dom. Och det blir viktigare med självrannsakan.
Läs mer Peter Gembäck: Knutby behöver en fristående kommission
Jag vill påminna om – vilket inte alla uppmärksammat – att den självkritik jag efterlyste i Dagen (23/6) inte rör händelserna i själva Knutby. Min kunskap är alltför begränsad för att jag skulle kunna yttra mig om det. Den självrannsakan jag menar behövs gäller en betydligt större fråga: tragedins förhistoria och det ansvar den betingar. De ungdomar som sökte sig till Knutby var inga oskrivna blad. De bar med sig konturer till en andlig världsbild som börjat ta form redan i de sammanhang de kom från.
Vad var det som utmärkte dessa miljöer? I synen på ledarskap, andlighet, bibelbruk? Här finns ett angeläget område för framtida forskning. Eftersom åtskilliga av de tidigare medlemmarna i Filadelfia Knutby uppenbarligen känt ett behov av att få tala om sina erfarenheter, borde det finnas goda möjligheter till en vederhäftig forskning som även rör den större och mer komplexa bilden. Det kunde bidra med viktiga lärdomar.
Läs mer Sten-Gunnar Hedin välkomnar offentligt samtal om Knutby
En kärnfråga i sammanhanget är: Vad är det som genererar en andlighet som får en människa att helt stänga av sina känslor och lägga lock på alla normala kritiska reaktioner, så fort någon använder språkbruket: "Jag har fått ett tilltal från Gud"? Hur ser en andlig formering ut, en religiös fostran om man så vill, som skapar såväl underdånighet som receptivitet för grandiosa föreställningar om utvaldhet? Vilka är de inslag i undervisningen som bygger in en konflikt mellan det gudomliga och det mänskliga i unga kristnas världsbild?
I kristna miljöer där kritisk prövning uppmuntras, där möjligheten att ifrågasätta ledare välkomnas och där urskillning betraktas som en dygd, förebyggs åtskilligt genom de redskap man får med sig. Här kan finnas annat att vara uppmärksam på – mobbning och maktspel kan utvecklas i de flesta världar – men knappast tendenser till religiös megalomani.
För att undvika missförstånd: varje kristen tror att Gud kommunicerar med oss människor, både på ett och två sätt. Men en grundregel bör vara att den som har behov av att legitimera sig med ett andligt ”prefix” – ”Jag har fått ett tilltal från Gud” – bemöts med en rejäl dos skepsis. Har Gud talat visar det sig, om inte annat på frukten.
Läs mer Frida Park: Öppna samtal om Knutby motverkar felaktig sektstämpel
Många kloka röster har bidragit med viktiga perspektiv i samtalet de senaste veckorna, och frågan har bland annat ställts om det verkligen är tolkningen av Bibeln som varit roten till vad som utvecklade sig i Knutby. Erfarenheten visar att en onyanserad karismatik ofta lever i symbios med en fundamentalistisk läsning av Bibeln. Utmärkande för denna – vilket var en huvudpoäng i min artikel – är att den slinter i sin förståelse av inkarnationens realism. Till fundamentalismens väsen hör föraktet för något så genuint mänskligt som osäkerhet. Tvekan, eller kritiska frågor, tolkas i stället som illojalitet.
Miljöer av det slaget har dessutom ofta en undervegetation – som i vår tid kommer till ytan på (a)sociala medier – där språk och attityder övergår i en hånfull överlägsenhet gentemot den som har en avvikande mening.
Läs mer Roland Stahre: Avfärda inte frågor om Knutby
Vad innebär det att inkarnationen är nyckeln till Skriftens logik? Ett samtal om bibelbruk som utgår från den frågan skulle kunna lösa upp många spänningar.
Kyrkan kom tidigt att uppfatta förhållandet mellan den gudomliga och den mänskliga dimensionen i Bibeln analogt med relationen mellan gudomligt och mänskligt i Jesus från Nasaret. När det gudomliga i Kristi identitet bleknar liberaliseras synen på Bibeln, vetenskaplig forskning tränger undan trons perspektiv. I den pietistiska och väckelsekristna traditionen har den större tyngden oftare legat på gungbrädans motsatta sida. En kristologi som inte förmår ta till sig innebörden av att Jesus Kristus är helt och fullt mänsklig – och därmed en del av skapelsen – präglas nästan alltid av en viss ambivalens i förhållande till det skapade och det materiella. En dualism kryper in i teologin.
Drivet till ytterlighet kan det sluta i svärmeri. I de flesta fall leder det ”enbart” till att något hela tiden ligger och skaver i förhållandet mellan Gud och världen. Den ”allt-ska-brinna”-teologi som format många kristnas sätt att tänka på jordens framtid är en avart ur samma dualism.
Läs mer Nu talar Monica Winerdal öppet om år av själavård i Knutby
Det extrema ger relief åt det allmänna. På gott och ont. När en gemenskap förliser ut i vanvett finns alltid lärdomar att dra i mer generellt avseende. Däri finns inget hotfullt, än mindre en insinuation om att det större sammanhanget är komprometterat av haveriet. Självprövning är alltid en väg till större transparens, uppriktighet och förståelse för varandra. Det är en botens väg där synder blir förlåtna, relationer läks och vår bräckliga tro stärks.
Peter Halldorf, pastor och författare
