Ulf Sundkvist argumenterar i sin debattartikel för att kyrkans satsningar främst behövs där människor bor. Han har rätt på flera punkter. Att de allra flesta frikyrkomedlemmar i dag går att finna i de större städerna är belagt i EFK-pastorn Öyvind Tholvsens rapport "Frikyrkokartan ritas om". Detta är inte konstigt med tanke på vårt lands demografi. Städerna växer snabbast och en stor del av Sveriges befolkning bor där.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att närmare 30 procent av frikyrkomedlemmarna återfinns i mindre kommuner och samhällen. Enligt SCB ökade dessutom befolkningen i mer än hälften av Sveriges drygt 2 000 statistiska tätorter under 2019. Intresset för landsbygd och glesbygd har på många sätt ökat i takt med miljömedvetenhet, livsstilsförändringar och alltfler digitala möjligheter. Det innebär att vi numera också börjar finna allt fler människor utanför våra städer. Slutsatsen att kyrkorna därför borde satsa mer på städerna är alltså inte på något sätt självklar.
Läs också Kyrkans satsningar behövs främst där människor bor - i städerna
I Tholvsens rapport synliggörs trenden att det främst är i glesbygdskommuner som församlingar minskar och avvecklas till skillnad från städerna där församlingstillväxten är störst. Men, handen på hjärtat, många i våra storstadsförsamlingar är inflyttade från mindre samhällen. Utan människor som fostrats i hem, kapell och missionshus i mindre församlingar utanför storstäderna hade storstadsförsamlingarna inte alls varit lika dynamiska som de är i dag. Hur skulle våra storstadsförsamlingar se ut om mindre samhällen som Gunnarn, Sillerud eller Bräcke inte hade församlingar som fostrade människor för Guds rike? Detta är viktigt.
Mig veterligen finns inte mycket statistik kring församlingsmedlemmars geografiska härkomst, men sociologen Sven Halvardson har kartlagt var pastorskandidaterna inom Equmeniakyrkan kommer ifrån. Han konstaterar att 73 procent av de antagna studenterna 2012–2015 var uppvuxna utanför storstäderna, det vill säga i mindre eller medelstora tätorter samt på landsbygden. Gissningsvis är siffrorna jämförbara med hur det ser ut i de andra svenska frikyrkosamfunden.
Pastorer är inte urbana fenomen. Det är därför legitimt att fråga sig varifrån vi skulle börja rekrytera pastorer om vi inte också satsade på församlingarna utanför städerna. Jag förstår att många pastorer med tanke på familjesituation önskar att själva finnas i storstadsregionerna. Men riskerar inte en sådan utveckling att leda till en ännu större utarmning av församlingar utanför städerna?
Kyrkan är inte ett isolerat fenomen, utan en rörelse. Just därför är det olyckligt att ställa glesbygd mot stad. Som kyrka behöver vi kunna omfamna hela landet utifrån tron om att Gud vill nå varje människa, oavsett var hon bor.
Daniel Strömner, pastor i Equmeniakyrkan och doktorand vid Teologiska Högskolan Stockholm
---
Fakta:
4 augusti, 2020
---
