Som kristna menar vi att vår tro leder till praktisk handling. Att hjälpa svaga i samhället, vara mån om familjen och värna om livet har hittills varit fokus för kristna som vill göra gott. Kyrkan har än så länge inte engagerat sig på samma sätt i frågan om klimatet – borde vi det? Är Bibeln tydlig kring vårt ansvar för naturen? Borde kyrkan tydligare ta ställning i klimatfrågan?
I Första Mosebok finns två skapelseberättelser med två olika uppdrag. I första kapitlet får människan uppdraget att härska över jorden och lägga den under sig (1 Mos 1:28). Vi fick jorden som en gåva av Gud och den ska förse oss med det vi behöver. Det uppdraget innebär att vi har mycket makt över jorden. Då är det viktigt att komma ihåg Spindelmannens visdomsord: "Med stora krafter följer ett stort ansvar." För att vara extra tydlig på just den punkten, såg Gud till att ge oss ännu en skapelseberättelse med lite annat fokus. I det andra kapitlet får vi uppdraget att ta hand om och vårda jorden (1 Mos 2:15). Guds avsikt var alltså att jorden skulle tjäna oss, men vi skulle också tjäna jorden.
Ibland kan beslut som leder till bekvämlighet för människan, men skadar naturen, försvaras med argumentet att människan är överlägsen allt annat. Då glömmer man bort det andra uppdraget som vi har fått.
Vi är bekanta med Jesu frekventa användande av liknelser och det är ofta företeelser i naturen som får exemplifiera hans budskap. Den växande sådden (Mark 4:26-29),vinstocken som måste ansas (Joh 15:1), fikonträdet som inte bär frukt (Luk 13:6-9) är bara några exempel. Dessa otaliga bilder tagna från naturen pekar på att naturen är något centralt i kristendomen.
När Jesus ska beskriva Guds rike får även där naturen illustrera. Han jämför himmelriket med senapskornet som blir ett stort träd (Mark 4:31). Ofta fokuserar vi kristna på en abstrakt, osynlig gud, men i naturen är Guds kärlek materialiserad. Inte är väl jag den enda som har slagits av Guds storhet vid storslagna naturupplevelser? För många har det nog varit så att tron har fått nytt djup genom naturen. CS Lewis uttryckte det så här: ”Jag tror på kristendomen så som jag tror på att solen går upp: Inte bara för att jag ser den, utan för att jag ser allting annat.”
”Du skall älska din nästa som dig själv …” (Mark 12:31). Är vår nästa en pojke i Amazonas som tvingas fly efter allvarliga skogsbränder? Är vår nästa en flicka som flyr från torka i Sudan? Är vår nästa en familj på Haiti som får sitt hus förstört i översvämning? Människor drabbas av klimatförändringarna. Mest utsatta är de som bor i fattiga utvecklingsländer. Kristna har länge varit bra på att identifiera människor i nöd i andra delar av världen och hjälpa dem, men vad gäller klimatfrågan verkar det som att kristna inte har insett hur ett, från miljösynpunkt, ohållbart liv påverkar människor. Genom att bidra till förstörelsen av planeten försätter vi medmänniskor i farliga, ohållbara situationer. När vi blir medvetna om det, kan vi inte fortsätta handla på det sättet och samtidigt säga att vi älskar vår nästa som oss själva.
Läs också Allan Emrén: Ökad CO2-halt har naturliga orsaker utanför vår kontroll
Vad är viktigast? Att ta hand om andra människor eller att ta hand om jorden? Klimatsmarta val kan ibland vara gratis, men på kort sikt är de ofta dyrare. För att en församling ska ta klimatsmarta beslut tvingas den att prioritera bort annat. För en enskild familj i ekonomisk nöd kan klimathotet verka oväsentligt. Om en församling står inför valet att ge en familj i kris en matkasse eller att byta ut kyrkkaffet till en miljöcertifierad sort – hur ska man då välja? Kaffet blir mer av en förebyggande åtgärd i hjälparbetet medan matkassen blir till hjälp direkt. Jag tror att en församling behöver göra både och. Vi behöver både hjälpa här och nu, men också jobba förebyggande och på längre sikt.
”Gud kommer väl ingripa innan jorden är helt förstörd?” Förmodligen finns det kristna som tänker på det sättet. När det gäller just klimatet kan man komma undan relativt enkelt med den här typen av tankebanor, men om man förflyttar resonemanget till en annan kontext ser man det ohållbara. Inte skulle väl en kristen säga: ”Vi behöver inte arbeta för fred, för Gud kommer snart att stoppa alla krig” eller ”Låt mig bidra till en mer otrevlig värld genom att vara en dålig medmänniska för att påskynda Jesu återkomst”. Som kristna lever vi på hoppet om att även en till synes omöjlig situation kan lösas, med Guds hjälp. Låt det faktumet motivera oss, i stället för att göra oss likgiltiga och slöa.
Det är dags för oss kristna att inse att klimatfrågan borde vara en av våra hjärtefrågor. Ett miljövänligt handlingssätt överensstämmer med våra kristna värderingar på så många plan. Det är dags för kyrkan att skrida till verket. Lyft klimatfrågan i din församling!
Paulina Blomgren
Läs mer Dagenundersökning: Få församlingar har riktlinjer för miljö och klimat
