I min tidigare debattartikel lyfte jag fram en del problem som dagens system med upphovsrätt och royaltybaserad ersättning har för musiken i kyrkan (30/7). I Elin Gårdestigs replik för hon fram viktiga tankar och lyfter fram svagheter i mitt resonemang (13/8), vilket jag verkligen uppskattar. Jag vill svara på några av hennes frågor och kommentera några av de teman jag upplever som viktigast att vi inte tappar bort i den fortsatta debatten.
Royalty och mångfald
Gårdestig skriver att ”mångfalden är mer beroende av att vi har olika musikinslag i våra gudstjänster” och har rätt i att royaltyfrågan inte är det enda problemet. Men jag tror att vi underskattar de långsiktiga konsekvenserna. Musiken i kyrkan har alltid samspelat med det omgivande samhället och kommer fortsätta spegla den kommersiella musikens utveckling i framtiden. De fickpengar som kommer från Stim till de kristna låtskrivarna i Sverige gör knappast någon skillnad för mångfalden men över tid påverkas vi av de globala trenderna och vill skriva musik som uppskattas och används av andra. På det sättet tränger de stora musikdrakarna ut lokala, traditionella variationer i musikaliska uttryck över hela jorden. Detta sker just nu och har blivit uppenbart för mig när jag firat gudstjänst i länder som Bosnien-Hercegovina och Indien och inser att vi alla sjunger sånger från USA.
Problem med upphovsrätt
Gårdestig menar att mina förslag till förändringar är ogenomförbara och hänvisar till att ”upphovsrätten är lagstadgad”. Det är korrekt men jag menar att upphovsrätten för musik vilar på en väldigt instabil grund. För att en låt ska anses vara ny måste den ha så kallad verkshöjd, vilket innebär att den behöver vara tillräckligt originell jämfört med befintliga låtar. Detta är dock en gråzon med stor plats för godtycklighet där Stim själva bedömer att all popmusik (inklusive modern lovsång) har lägst verkshöjd av all ny musik. Det går därför att argumentera för att de flesta poplåtar mer eller mindre är variationer på varandra och lyssnar man på till exempel ”I Still Haven’t Found” som U2 släppte 1987 är själva komposition snarlik de senaste släppen från Bethel och Hillsong. Det betyder absolut inte att den nya musiken skulle vara dålig, bara att den lutar mer åt traderad musik än genomkomponerad musik med hög verkshöjd.
Spridningen av musiken
Baserat på denna, som jag menar, instabila grund för vad som verkligen är en ny sång, har det byggts en stor musikindustri. För att upprätthålla det systemet krävs kontrollanter som ser till att musik inte sprids utan att upphovspersonerna får ersättning. Det här systemet fungerar i den kommersiella världen eftersom det ger kompositörer möjlighet att få en del av vinsten. Däremot är det en kontraproduktiv idé när målet är att sprida ett budskap så mycket som möjligt. Den här motsättningen gäller för såväl reklam, politik som religion – om spridningen ska kontrolleras och ersättas når budskapet inte lika långt. Inom reklam har man brutit med upphovsrätten men inom politik och religion finns den kvar.
Går det att förändra?
Gårdestig framför några välriktade invändningar mot mina förslag till nyordning och frågar sig hur vi i Sverige skulle kunna låta bli att betala till upphovspersoner i andra länder. Och hon har rätt, det är svårt att ändra en hel värld på en gång. Men tankarna måste väckas och om de visar sig ha bäring bör de på sikt bidra till ett systemskifte. Vi står inför en tid när artificiell intelligens börjar användas för att skapa musik och rättighetsfrågorna kommer bli ännu svårare än de jag pekar på i den här texten. Lagarna kommer behöva skrivas om och jag tror det är viktigt att vi vågar se konsekvenserna av dem i vitögat.
En av Elin Gårdestigs viktigaste poänger tycker jag är vikten av att få veta vem som skrivit den sång vi sjunger. Det motiverar kravet att projicera upphovsrättsinnehavarnas namn och jag håller med även om jag föredrar att få det efter gudstjänsten.
Bakom avtalet som styr dessa detaljer döljer sig dock ett allvarligt problem: När upphovsrättsinnehavare kräver att vi tecknar avtal med CCLI för att få projicera en lovsångstext kommer till exempel våra ungdomar som vill samla några vänner (1–49 personer) att bryta mot lagen om de inte först tecknar ”evenemangslicens” med CCLI och betalar över 400 kr för att få lovsjunga med projicerade texter. Det är inget problem för etablerade församlingar men om vi vill bidra till en dynamisk, organiskt växande församlingsrörelse behöver vi släppa den nuvarande modellen.
Eller som när jag förklarade för vår elvaårige son vad jag gick och tänkte på och han sa, utan att blinka: ”Det ska väl inte vara svårt om man vill lovsjunga?”
Men eftersom det inte är förenligt med Stims stadgar att skriva fri musik tar jag konsekvensen och går ur. Jag hoppas att vi blir många som går före och välsignar vårt land med fri lovsång.
Hans Lindetorp, lärare och doktorand i musikproduktion på Kungl. Musikhögskolan, tidigare lovsångsledare och musiker i Korskyrkan Stockholm och Hillsong London
[ Läs mer: Joel Halldorf: Därför splittrar modern lovsång frikyrkorna ]
