De färska larmen om ungdomars sexskador efter “hårt sex” är oroande, men knappast överraskande. Porr konsumeras i stor utsträckning och blir allt mer extrem. Det finns ett problem, men vad är lösningarna? Jag föreslår att porrfilter, åldersverifiering och framförallt att en mer gedigen sexualundervisning ska övervägas.
Förhoppningen har varit att porrfilter i skolan och åldersverifiering på de stora porrsajterna ska begränsa barns tillgång till porr. Tanken är god, men åtgärdernas effektivitet kan dock ifrågasättas. Porrfilter tar inte bort all porr, och filtrerar även bort viktiga sidor såsom tjejjourer och information om hedersrelaterat våld. Åldersverifiering kan spela i händerna på porrutvecklare som kartlägger användare för att maximera sin affärsverksamhet. Dessutom är porrfilter och åldersverifiering ändå bara tillfälliga lösningar; när ungdomen har fyllt 18 har hen fri tillgång till porren och dess snäva idéer om sex. Åldersverifiering och porrfilter är alltså inga slutgiltiga lösningar, men innan vi avfärdar dem bör regeringen tillsätta en utredning för att undersöka hur barns tillgång till porr kan begränsas.
Sexualundervisning är en annan, och fullständigt grundläggande, lösning. Bristen på gedigen sexualundervisning är dessutom en bidragande faktor till att vi har ett problem till att börja med. Det räcker inte med en kort diskussion om könssjukdomar och kondomer under biologilektionen. Vi säger inte “vi klämmer in en två timmars svenskalektion i slutet av terminen om vi har tid, i övrigt får barnen lära sig svenska själva”. Varför hanterar vi sexualundervisningen på det viset? Vi undervisar inte våra ungdomar, men blir förfärade över att de blivit missinformerade av porrindustrin som tagit platsen som utbildare. För det är vad som har hänt. Porren har blivit dagens sexualundervisning. Är det då förvånande att “ungdomar tror att det ska göra ont”?
Nu har regeringen infört nya examensmål i lärarutbildningarna, vilket innebär att lärare får mer utbildning i sex och samlevnad. Det är såklart positivt att alla lärare får bättre kunskap, men reformen är otillräcklig. Sexualundervisningen ges fortfarande för lite vikt. Förvisso finns den ideella organisationer – till exempel RFSU och Nätverket för samlevnad och sexualitet – som förser skolor med material och undervisning, men det är knappast en lösning. Det finns skilda uppfattningar om huruvida dessa organisationer gör ett bra arbete, men låt oss vara överens om att barnens sexualundervisning inte ska stå eller falla med en ideell organisations existens och involvering. Så arbetar inte skolan i övriga ämnen: matematikundervisningens kvalitet kan ju knappast vara beroende av insatser från Svenska Matematikersamfundet.
Vi behöver ge sexualundervisningen den vikten den förtjänar. Precis som vi har specialutbildade ämneslärare i svenska och matematik behöver vi fler specialutbildade ämneslärare i sex och relationer. Vi behöver lärare som – i porrens ställe – kan lära barnen vad sex faktiskt är. Lärare som kan prata om biologi, preventivmedel, könssjukdomar, respekt, relationer, kommunikation, empati, gemensam lust och njutning, kärlek, samtycke och rätten att sätta gränser. Många av de här kunskaperna är livsviktiga i alla relationer, inte bara i de intima.
Vi behöver specialutbildade lärare som kan förklara att pornografins mål inte är att visa hur sex fungerar utan att tjäna pengar i en industri där det extrema är konkurrenskraftigt. Lärare som berättar att pornografi ofta är människoförnedrande och framtagen i omständigheter där människor utnyttjas svårt, och som förklarar att pornografi kan kopplas till våld mot kvinnor och utnyttjandet av prostituerade (se till exempel Talitas kartläggning).
[ Läs mer: Talita får miljoner för att söka upp tjejer fast i porrindustrin ]
Men det räcker inte med specialutbildade lärare. Vi behöver ta ansvar på individnivå. Det kan vi göra genom att kräva de ovannämnda åtgärderna: skriv till era politiker och kräv utredningar om porrfilter, åldersverifiering och porrens skadeverkningar. Vi kan också ta ansvar genom att prata med våra vänner, föräldrar och barn. Prata porr. Prata sex. Prata om det. För om inte vi gör det, så kommer någon annan att göra det i vårat ställe. Och denna “någon annan” är, och har alldeles för länge varit, porrindustrin. En industri som knappast har våra barns och ungdomars bästa som sitt främsta intresse. Fråga bara ungdomarna som söker vård för sexskador på våra vårdcentraler.
Therése Åkerhielm, jurist
