“Det jag säger här inne i klassrummet, det är sanningen.” Jag såg mig omkring. Alla blickar var fästa på föreläsaren längst fram. Ansiktena uttryckslösa. Det var tyst, bortsett från ljudet av någon som redan knappade på tangentbordet, rädd att missa ett ord av vad som sades. Var det verkligen ingen annan som reagerade på det som precis yttrats?
Så inleddes vår första lektion inom ämneslärarprogrammet på Göteborgs universitet. I ett klassrum som bör präglas av icke-konfessionalism lika mycket som neutralitet och likabehandling, kommer läraren gång på gång att visa sig oförstående till de senare begreppen.
Det är åtminstone min uppfattning att den icke-konfessionella undervisningen inte bör präglas av egna, personliga åsikter. “Jesus var en sektledare som alla verkar ha missförstått för att vara en förtida kvinnobefriare”, säger läraren under lektionen. Efter föreläsningen pratar jag och en tjej i klassen med läraren kring ordvalet sektledare. “Kan det inte uppfattas väldigt negativt och snarare vara en personlig åsikt från lärarens håll?” Men läraren ger inga uttryck för att han uttalat sig klumpigt. Utan att se oss i ögonen förklarar han att det finns tydliga tecken på varför Jesus bör klassas som sektledare.
Av andra religionslärare får vi lära oss vikten av att upprätta det som inom undervisning kallas för trygghetszon. Ett klassrum som bygger på högt i tak och låga trösklar, där elever och lärare vågar lita på varandra för att våga uttala sig, stundvis personligt. Men det som våra lärare betonar bör vara ett fundament i alla klassrum i Sverige praktiseras inte i klassrummet för ett av de största lärarprogrammen i landet. Hur, undrar jag, går det ihop?
I rummet som bör präglas av öppenhet slår läraren fast: “Hade det Jesus gjorde och sa varit sant, då skulle det i dag funnits mängder fler dokumenterade källor kring honom och hans under.” I en mening förnekar universitetslektorn kristendomens sanningshalt och legitimitet. Bör vi efterfråga lärarens motiv? Vad är agendan med att slå ner på det som för många är sant? Är det ett försök att vara objektiv, utifrån ett svenskvästerländskt sekulariserat samhälle, eller är det personliga erfarenheter och åsikter som lyser igenom?
Lärarprogrammet lär alltså framtida lärare att raljera över religion och det som för många är en högst personlig angelägenhet, i vissa fall helt livsviktig. Precis vad som inte bör ske sker. Det som också blir tydligt är att universitetet i stort, som bör behandla alla religioner lika, tar sig friheten att behandla kristendomen som en slagpåse. Kanske beror det på Sveriges historiskt täta förknippning med nämnda religion. Ingen annan religion får i klassrummen utstå samma typ av överlägsna kommentarer.
Bör det inte vara universitets roll att stävja de fördomar som cirkulerar i stället för att spä på dem?
— David Ahnstedt
Vid ett tillfälle ställer föreläsaren frågan vilka i klassrummet som är kristna. Han uppfattar att endast en elev räcker upp handen, och säger: “Just det, lilla du.” Sedan går han vidare med undervisningen. Behöver det ens förtydligas att orden “lilla du” riktades mot en kvinna? Dessa exempel förvånar kanske ingen. Många troende verkar ha egna liknande erfarenheter från diverse högstadieskolor och gymnasier, spridda kring landet. Men så här ser det ut på lärarprogrammets religionsprogram i Göteborg. Det här är verkligheten och av fler studenter har jag hört liknande exempel. Ja, vi lever i ett sekulärt samhälle där ateismen tas för given. Men bör det inte vara universitets roll att stävja de fördomar som cirkulerar i stället för att spä på dem?
Hade jag inte lärt mig mer om jag inte befann mig i en otrygghetszon, i kontrast mot den trygghetszon som bör omgärda ett klassrum? Vad hände med de höga taken och låga trösklarna? De ovan beskrivna händelserna och upplevelserna har tagits upp med universitetet och har bemötts väl. Ännu är dock inga åtgärder beslutade. Syftet med den här texten är att informera och ge en insikt i den svenska universitetsvärlden och resterande skolans värld. Det är viktigt att veta vad som försiggår innanför skolans murar. När det gäller religion och livsfrågor kan det aldrig vara universitets roll att gå in och slå fast vad som är “sanning”. Således bör en lärare aldrig, oavsett klassrum, inleda med “det här är sanningen”.
[ Läs mer: Regeringen avböjde inbjudan till konferens om kristna elever som kränks ]
[ Läs mer: Kristna elever kränks i skolan - men utredaren vill inte svara ]
