En sekulär tid föder sekulär tro. Med anledning av två färska undersökningar som pekar på svenskarnas minskade intresse för religion frågar sig Joel Halldorf “Vad det egentligen är som ersätter gudstron?” och “Bör vi förstå sådant som nationalism, konsumism och digitalisering som vår tids “väckelserörelser”?” (Ledare i Dagen 2/10). Jag tror delvis han har rätt, men vill med denna artikel bredda perspektivet.
Vem missade det stora moralistiska engagemang metoo skapade 2017? Eller hur Extinction Rebellion predikar klimatets kollaps och jordens snara undergång, inspirerade därtill av urkristen apokalyptik? I år belastas vita människor med skuld för sin vithet av organisationen Black lives matter, men fastän de predikar skuld är det få som talar om försoning.
De sexuella övergrepp som en del män utsätter en del kvinnor för måste givetvis fördömas. Det missbruk av skapelsen som frosseriet föder måste botas med måttlighetens dygd. De orättvisor som en del svarta erfar behöver adresseras. Dessa rörelser må ha goda intentioner, och mitt ärende är nu inte att kritisera dem specifikt. Jag vill lyfta fram det faktum att de är vår sekulära tids religionssubstitut.
När inte längre de etablerade religionerna fyller den funktionen kommer med nödvändighet något annat ta dess plats.
— Mikael Fälthammar
Läsaren kanske noterade det religiöst färgade ordvalet i beskrivningen av de tre rörelserna: moralism, apokalyps och skuld? Ordvalet är medvetet. Många religionsforskare menar nämligen att vår tid är sekulariserad och avmytologiserad. Det innebär i korta ordalag att dagens människor i låg grad bekänner sig till de etablerade traditionella religionerna.
[ Läs mer: Joel Halldorf: Nej, islam är knappast på väg att ta över Sverige ]
Men vad händer när människor inte längre tror på något? G K Chesterton lär skämtsamt och korrekt ha konstaterat att de då i stället kan tro på vad som helst. Tron på något större förblir dock ett djupt behov inom människan. När inte längre de etablerade religionerna fyller den funktionen kommer med nödvändighet något annat ta dess plats. Denna fara gäller även sekulariserade kristna, vilket jag återkommer till.
Nu kommer de tre exemplen på religionssubstituten in. Tillståndet efter religionerna kallas av folklivsforskaren Dan Korn för en “gudlös religion”. Religionshistorikern David Thurfjell talar om vårt behov av “godhet i grupp”. Tidningen Dagens frikyrkliga läsare kanske lättare känner igen det begrepp som bland annat författaren Tom Holland talar om: “The Great Awokening” (alltså ungefär “den stora sociala rättviseväckelsen”, med den skillnaden att det är en väckelse utan Gud). Holland menar att den sista religiösa väckelsen i den kristna världen ägde rum i USA på 1950- och 60-talen. Sedan dess har religionen mycket hastigt försvunnit ur det västerländska allmänna medvetandet.
De progressiva religionssubstituten fyller här ett tomrum. De fungerar som ett slags ny religion, en “wokendom” kanske? Likheter med religion överflödar: Vita europeiska CIS-män föds med en arvsynd och belastas med något individen inte kan ställas till svars för (till exempel att förgifta omgivningen med sin manlighet, bilda klimatfientliga familjer eller bidra till rasism vare sig man är medveten om det eller ej). Den som tror annorlunda betraktas som kättare och blir censurerad av det nya renläriga prästerskapet. Man kan rentvå sig från mindre “synder” genom avlat, att till exempel klimatkompensera sina flygresor.
Det finns en fara för kristna att aningslöst haka på dessa substitut. Som sagt är nog intentionen god, om än både naiv och historielös.
— Mikael Fälthammar
Det finns en fara för kristna att aningslöst haka på dessa substitut. Som sagt är nog intentionen god, om än både naiv och historielös. Vad som skiljer wokendomen från kristendomen är nämligen något livsviktigt: Guds frälsning i Jesus Kristus och den helige Ande. Wokendomen bär spår av en rad kristna villoläror: den är millenaristisk i sin strävan efter att bygga ett utopiskt paradis på jorden, den är gnostisk i att den förnekar materiens betydelse för tillvaron och frälsningen, den är pelagiansk i att den räknar med att människan kan frälsa sig själv och skapelsen.
Urkristen tro däremot är inkarnatorisk: Gud Sonen blev sann människa för att kunna frälsa människan. Med helige Johannes av Damaskus ord: “Skaparen blev materia för min skull och utverkade min frälsning genom materien.” Den är eskatologisk: den väntar hoppfullt på att Gud ska fullkomna allt och klä oss i oförgänglighet när tiden är inne, alltjämt som den profetiskt pekar på detta hoppet redan här och nu. Den är asketisk: den uppmanar till samarbete med Gud i andlig träning och ödmjukhet för personens och skapelsens återlösning från förgängelsen. Allt i kraft av den helige Ande.
Om nu människor fortfarande längtar efter jämlikhet, förvaltarskap och rättfärdighet mellan alla folkslag, då får inte Kyrkan nöja sig med mindre och svepas med av wokendomens falska substitut, utan frimodigt peka på Kristus i allt. Som kristna kan vi förlita oss på vad den heliga traditionen förmedlat vidare till oss, för detta är den helige Andes liv i Kyrkans historia, och håller att bygga på. Anden lär Kyrkan allt (Joh 14:16) och samma tro har en gång för alla traderats åt de heliga (Jud 3).
