När jag var liten brukade jag och en vän ofta meta. Och ibland gick vi till vald plats dagen före fisketuren för att mäska. Vad innebär “mäskning”? Jo, att man förbereder fiskeplatsen genom att kasta ned föda som lockbete, vilket stimulerar fisken och gör den mer mottaglig för betet under fisketuren. På samma sätt tror jag att lokala församlingar och enskilda kristna kan mäska i evangelisationssyfte. Vi kan locka människor på olika sätt. Några exempel på “kristen mäskning” är 1) goda gärningar 2) apologetik och 3) våra personliga vittnesbörd. Vi kan genom dessa medel få syndare till en plats där de är mer nyfikna på Jesus Kristus.
Men den teologiska precisionen är viktig när vi talar om evangelisation och jag menar att vi ofta misstar det som är menat att vara mäsk för själva betet på kroken. Inte sällan hör jag förkunnare citera den obibliska klyschan “predika evangeliet och, om det blir nödvändigt, använd ord”. Låt med andra ord dina kristuslika handlingar utgöra din evangelisation. Andra går så i gång på det faktum att det finns goda filosofiska och vetenskapliga belägg för den kristna tron att apologetiken blir en husgud. De vattentäta argumenten blir teologins centrum. Ytterligare andra menar att det personliga vittnesbördet är det viktigaste redskap vi har i fiskelådan. För vem kan ta din upplevelse från dig eller säga att dina personliga erfarenheter är fel? Dessutom är det inte alls lika skrämmande att dela den subjektiva upplevelsen som att göra objektiva och exklusiva anspråk om frälsningen.
Missförstå mig inte, allt detta är bra! Som kristna är vi kallade till att vandra i gärningar som Gud har förberett (Ef 2:10), ödmjukt försvara den apostoliska tron och ge goda skäl för våra bibelbaserade övertygelser (1 Pet 3:15–16) och i mötet med människor vara personliga och berätta om våra livsförvandlande gudsmöten (som Paulus ofta gör). Gud använder allt detta. Allt detta har sin plats i evangelisationen – som mäsk. Du kan mäska med dina goda handlingar. Du kan mäska med skarpa argument. Du kan mäska med ett berörande vittnesbörd. Men vet att goda gärningar inte är Guds kraft till frälsning. Apologetik är inte Guds kraft till frälsning. Ditt vittnesbörd är inte Guds kraft till frälsning. Utan evangeliet “är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror”, står det skrivet (Rom 1:16, Svenska Folkbibeln).
Evangeliet, “det allra viktigaste”, är goda nyheter om historiska händelser av teologisk och andlig signifikans med eviga konsekvenser för skyldiga syndare.
— Nima Motallebzadeh
I svensk kristenhet kastas ofta orden “evangeliet” och “evangelium” runt hej vilt som beteckningar på i princip allt i Bibeln som är bra. En person blev helad – “evangelium!” En demonbesatt blev fri – “evangeliet!” Men allt som glittrar är inte evangeliet. Evangeliet är ett specifikt budskap: “Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna” (1 Kor 15:3–4). Evangeliet, “det allra viktigaste”, är goda nyheter om historiska händelser av teologisk och andlig signifikans med eviga konsekvenser för skyldiga syndare. Och medan detta utgör centrum av Paulus teologi, förkunnelse och verksamhet är det i många bekännande sammanhang direkt preskriberat. Likväl är detta budskap – att universums Skapare, av kärlek till rebelliska syndare, har sänt sin son för att leva ett fullkomligt liv, i sin kropp bära det rättvisa straffet för deras synder och korsfäst dö den död som de förtjänar för att sedan uppstå triumferande, så att de genom tron på honom ska få evigt liv – det enda medel, budskap och bete genom vilket Gud har lovat att frälsa syndare.
Utgångsläget för den som är utanför Kristus är inte att hon är skadad, men död (Ef 2:1,5). Vi håller oss inte över vattenytan med nöd och näppe men ligger drunknade på havsbotten. I oss själva är vi oförmögna att gripa tag i livbojen. Men när evangeliet om Jesus proklameras agerar den suveräne Gudens Ande och ger oss “omvändelsen som ger liv” (Apg 11:18). Det var detta som hände när “Herren öppnade hennes [Lydias] hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade” (Apg 16:14). Det är även detta Paulus menar i 2 Kor 4:5–6: “Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren … Gud som sade: ‘Ljus ska lysa ur mörkret’, han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte ska sprida sitt ljus.” Detta sker alltså när evangelium rätt delas: i budskapet synliggörs Jesu härlighet för hittills blinda syndare som nu, genom Andens övernaturliga aktivitet, faller i förälskelse med Guds son.
Förkunnare, jag undrar om du tror på den inneboende kraften i Kristi evangelium? Att människors frälsning inte beror på din övertalningsförmåga och berättarkonst men i berättelsen själv? Jag vill vädja till dig som står i ordets tjänst att överväga detta: ditt primära ärende är inte goda råd, goda argument eller starka vittnesbörd. Nej, ditt ärende är goda nyheter! Och “hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens steg när han … bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning”? (Jes 52:7)
