För exakt sex år sedan, i oktober 2014, beslutade den svenska regeringen att erkänna en så kallad palestinsk stat. Under alla de år som förflutit sedan dess har inte ett enda ytterligare europeiskt land valt att följa Sveriges väg. Detta är ingen slump. Beslutet var ett strategiskt misstag av allvarligaste slag.
Bakom detta missriktade, förhastade och känslomässig färgade beslut låg emellertid framför allt en bristande förståelse av Mellanösterns realiteter. Man bortsåg fullständigt från de banbrytande förändringar i Mellanöstern som redan börjat göra sig gällande vid denna tidpunkt. Den övergripande strategiska bilden lämnades helt utan avseende. Sett ur denna synpunkt kan beslutet inte betraktas som annat än oansvarigt.
Jag tillåter mig att här lyfta fram några exempel på detta.
Den absolut mest avgörande faktorn i nuläget är Irans ambitioner att bli en regional hegemoni. Irans strategi syftar till att skapa den så kallade “shiitiska halvmånen”, en territoriell korridor av shiakontrollerade områden som sträcker sig från Teheran via Irak och Syrien till Libanon vid Medelhavet.
Som ett led i sagda strategi strävar Iran efter att uppnå nukleär kapacitet. Sedan många år ägnar sig den iranska regimen åt anrikning av uran som en del av sitt militära kärnvapenprogram med målsättning att producera egna kärnvapen. Därutöver investerar Iran miljarder i nyutvecklingen av ballistiska långdistansmissiler, som designats för att kunna bära iranska kärnvapen till Mellanöstern och Europa.
Den iranska strategin inkluderar också en massiv destabiliserande aktivitet genom de terroristorganisationer vilka tjänar som dess förlängda arm över hela Mellanöstern. Det så kallade iranska “Revolutionsgardet” och andra iranska miliser finns på plats i Irak, Syrien, Libanon, Gaza och Jemen. I Libanon är Iran närvarande genom Hizbollah, en shiitisk terrororganisation som finansieras, utbildas och utrustas av Teheran. Hizbollah i Libanon har mer än 100 000 missiler och raketer till sitt förfogande, riktade mot Israel i söder. I Syrien har Iran alltsedan början av inbördeskriget försökt etablera en permanent militär närvaro sedan man räddat den blodbesudlade Assad-regimen.
[ Läs mer: Erik Ullenhag ny ambassadör i Israel ]
I stället för blomstrande demokratier har vi bevittnat en frammarsch för radikal islam och en återkomst för den våldsamma konfrontationen mellan shia- och sunniislam.
— Ilan Ben-Dov
Ett antal av dagens stater i Mellanöstern upprättades av segrarmakterna i första världskriget, som ett led i deras överenskommelser vid krigsslutet. Under det senaste decenniet, och särskilt till följd av vad som vanligen kallas den “arabiska våren”, har vi bevittnat nedmonteringen av den politiska struktur som hade sin grund i det tidiga 1900-talets politiska realiteter – och ett därmed sammanhängande sönderfall av ett antal stater i regionen. Det handlar om länder som Syrien, Irak, Libanon, Libyen och Jemen.
“Arabiska våren”, på vilken vi alla hade stora förhoppningar att den skulle leda till framväxten av demokratiska nationer, visade sig bli visserligen arabiskt präglad men i politiskt avseende dock ingen vår.
I stället för blomstrande demokratier har vi bevittnat en frammarsch för radikal islam och en återkomst för den våldsamma konfrontationen mellan shia- och sunniislam. Dessa nya utvecklingslinjer har bidragit till att i ännu högre grad än tidigare destabilisera regionen och har gjort Mellanöstern mycket mer våldsam och farlig.
Mot denna bakgrund valde den svenska regeringen att föra fram sin idé om att etablera ännu en “failed state”. Idén är fullständigt främmande för såväl Mellanösterns realiteter i stort som de dominerande utvecklingstrenderna i regionen i vår tid.
Det omedelbara praktiska resultatet av den svenska hållningen vore upprättandet av ännu en våldsbejakande, islamistisk diktatur som skulle styras av terroristorganisationer som Hamas, Hizbollah, IS, Islamiska Jihad och al Qaida – och därtill belägen vid Israels själva hjärta. Detta är en fullständigt orimlig och verklighetsfrämmande tanke.
Etablerandet av en palestinsk terrorstat endast fem kilometer från Israels mest tätbefolkade områden skulle förvandla varje israels liv till en mardröm. Det vore som om en islamistisk al Qaida-stat skulle etableras i Solna.
Ibland får jag från svenskt håll höra ett påstående om att vissa andra europeiska länder skulle ha erkänt en palestinsk stat. Detta är helt enkel inte sant. De enda europeiska länder som gjort detta var de forna kommunistdiktaturerna i Öst- och Centraleuropa på sin tid, som Rumänien under Ceaușescu.
Än en gång: Det faktum att inget annat land har följt Sveriges exempel i fråga om erkännandet av en palestinsk stat visar tydligare än något annat vilket förfelat och missriktat beslut detta var.
[ Läs mer: Lars Adaktusson pressade utrikesministern Ann Linde (S) om synen på Israel ]
